Frostberg i San Francisco

Säg inte att du behöver gå på toaletten. Säg definitivt inte att du behöver gå och kissa (eller något värre). Det generar amerikanerna, som hittat på det överslätande uttrycket ”restroom” för ändamålet. Den enda logiska kopplingen skulle vara att man där lämnar sina ”rester”, men så fyndigt är det inte i den språkliga verkligheten.

Rekordet slogs dock av personalen på United Airlines flight UA0843 från San Francisco till Chicago, när de en stund före landning upplyste i högtalarna:

”In about 15 minutes we will turn on the fasten seatbelts sign. If you have something to do, now is the right time to do it.”

Det gäller att man förstår kodspråket. Eller har stor blåsa.

Noterade en intressant sak i Ben Pimentels artikel från 40-årsjubilerande HP Labs, där jag var med i går. Han har sprängt in en analytiker i slutet av texten, trots att uttalandet är på gränsen till meningslöst.

With 600 employees in six countries, including England, China and Israel, HP Labs is considered a major research institution.

Analyst Crawford Del Prete of International Data Corp. called HP Labs’ role huge.

“There are very few companies that still maintain these kinds of efforts,” he said. “As a diverse company with a huge portfolio, I believe this is a place where HP brings many of the discrete parts together.”

Men så gör de här - ingen text utan en analytiker som säger något. Det är nästan strunt samma vad som sägs, bara att någon utomstående uttalar sig. Ordet “I” är kort sagt förbjudet, reportern ska inte synas i texten. Även de mest självklara sakupplysningarna ska läggas i munnen på någon annan. Däremot diskuteras inte om analytikerna har en egen agenda.

Om inte annat så behövs en analytiker för att legitimera att man över huvud taget väljer att skriva om ett bolag eller en ny produkt, som ett slags alibi. Som i fallet med HP Labs 40-årsfirande, som hemma i Sverige hade skrivits rakt av utan några sådana hänsyn.

Bestämde mig för att följa med reporterkollegan Ben Pimentel till HP Labs, datorjättens 40-årsjubilerande uppfinnarverkstad nere i Palo Alto. Kom lite sent efter en ”skandinavisk miss” (se mer nedan), men det innebar egentligen bara att jag slapp hälften av de ganska trista PowerPoint-presentationerna.

I stället fick vi gå till uppfinnar-jockarnas lekstuga där de visade upp det levande vardagsrumsbordet Misto, där ytan är en gigantisk skärm med en dator under. Kort sagt: visa semesterbilderna för gästerna, lägg pussel, spela spel eller planera nästa semesterresa genom att söka resvägar på Google Earth – allt direkt på bordsytan.

En annan fräck uppfinning är ett par solglasögon med inbyggd kamera. Idén är medan de flesta i dag fotograferar saker de ser, fångas sällan ögonblicken där man själv är med. Nu kan du dokumentera allt du gör – kameran tar sju stillbilder i sekunden och dessutom video parallellt, upp till flera timmar i sträck.

Lagringsdosan blir inte större än en iPod, men det intelligenta är att den inte behöver lagra allt du ser, eftersom ett program räknar ut vad som är intressant att spara. Om du stirrar länge på en och samma sak, utan att något rör sig i bilden, slänger programmet automatiskt videosekvensen och sparar bara en stillbild. Om du tittar ut över ett landskap och rör huvudet långsamt, så tar den både en videosnutt och lägger samtidigt ihop stillbilderna till en panoramabild.

Den tredje uppfinningen, en elektronisk bok som kan lagra några hundra böcker inför en resa och låta dig bläddra ungefär som i en vanlig bok, kändes plötsligt ointressant i jämförelse med de övriga prylarna. E-boken har än så länge dålig batteritid och dessutom är det svårt att läsa på skärmen i solljus – så inget för charterresan, med andra ord. Bättre lösningar är dock på väg…

Jag följde bara med för att spana in vad de har på gång hos HP. Läs Ben Pinmentels artikel!

PS. Det ”skandinaviska misstaget” är att tro att man kan resa kollektivt med tåg och sedan ta sig fram till fots den sista biten. Jag tog tåget från San Francisco till Palo Alto på morgonen (de flesta kollegorna på tidningen vet inte ens att det går ett tåg ner) och började promenera, men det jag trodde var en dryg halvtimmes promenad visade sig ta drygt en timme. Eftersom all förflyttning här normalt sker med bil, så är proportionerna därefter på kartorna och det är lätt att göra felbedömningar. Nu kan man ju råka ut för värre problem – det var trots allt 20 grader varmt, soligt och fantastiskt vackra och gröna omgivningarna när jag promenerade genom Stanford-området på väg till HP Labs på 1501 Page Mill Road.

Inte blev det bättre när vi skulle tillbaka, då Ben skulle skjutsa mig till stationen in Santa Clara. Det visade sig att han inte visste var stationen låg, så vi fick köra längs med järnvägen tills vi kom fram – och då hade vi hamnat i nästa samhälle, Belmont, i stället.

Dagen P,
uttolkas som President’s Day; publicering i San Francisco Chronicle eller premiärbloggande.

Lyckades förra måndagen komma undan ett knäck om surfbrädors ytbehandling (säkert stor fråga här på Västkusten, men inte min grej) genom att pitcha en story om Lundabolaget Anotos slutliga genombrott. Oerhört tacksamt att de valt att lägga sitt USA-kontor i Oakland precis när jag skulle hit och dessutom samarbetar med ett annat lokalt bolag, börsnoterade LeapFrog. (Folket på Anoto var inte lika förtjusta över att ha Rapidus rännande i deras nya homeland.)

Toppade dagens business/technology-sektion i the Chronicle med Toy pen is poised to rewrite Internet access. Texten kunde skrivit sig själv i sömnen, men tog i själva verket en hel vecka att ro i land. Allt, skriver ALLT, är annorlunda här och det tar en oändlig tid.

Analytikerna ringer t ex inte tillbaka om man inte går via deras media department, som först måste skicka ut detaljerade dokument om vilka relationer analytikerna har till bolagen de ska kommentera. Och sedan får de ändå inte säga något som inte redan stått i någon rapport de släppt. Som om den proceduren skulle förhindra nya Enron-skandaler.

Dessutom kostade det på, åtminstone för Anotos kassa. USA-bossen Jim Marggraff kom inflygande från Europa och jag tjatade till mig en intervju så snart han landat, jetlaggad men hyggligt i slag ändå. Hans assistent Beatrice plockade upp mig vid den lokala BART-stationen, men gjorde misstaget att stanna i en bussficka. Jag hann inte ens in i bilen förrän sheriffen stod bakom oss med ljusen påslagna. Inte lönt att vifta med något pressleg, eftersom SF Chronicle de senaste två veckorna bedrivit hetsjakt på snuten i San Fran. Så 250 dollar fattigare rullade vi mot Anotos kontor.