Frostberg i San Francisco

TORSDAG 30 MARS:
6.05 pm - Riskkapitalkalas i Palo Alto med Sevin Rosen Fund (se separat blogpost “The Big Venture Valley” nedan).

8.30 pm - Lämnar stället Four Seasons Silicon Valley på 2050 University Avenue med en bunt nya visitkort i fickan och ett potentiellt scoop för the Chronicle nästa vecka.

8.40 pm - Tar tåget mot San Francisco, är framme en timme senare och hamnar på jazzklubb i stället för att gå hem och skriva analys för Rapidus.

FREDAG 31 MARS:
00.30 am - Hemma på Bush Street och skriver en sågning av Aktietorgets alla märkliga småbolag som blåser sina aktieägare på löpande band.

03.00 am - I säng efter en lyckad kväll och en giftig analys, som blev rätt bra till slut.

09.30 am - Inne på tidningen, kollar mail och börjar ringa på investeringsnyheten jag snappade upp under festen igår kväll.

11.39 am - Får ett mail från Jon Greer, som jobbar med PR för riskkapitalbolaget El Dorado Ventures i Menlo Park. Har ingen aning om vem han är, men ryktet har tydligen spridit sig att jag är den nya VC-reportern på SF Chronicle:
“Hi Thomas — just heard from a colleague that you are covering VC and VC-backed companies now for the biz section — is that accurate? I’m a former Chron biz staffer now doing PR/marketing for VC firms and others. Just wanting to keep my media lists updated.”

12.08 pm - Jag är uppkollad. Greg är tillbaka på mailen:
“What’s your story? I understand you are with the Chronicle through a special program?”

SLUTSATSER:
1) PR-konsulterna i USA jobbar rysligt mycket snabbare och effektivare än sina svenska kollegor. Spelet mellan journalister och PR-konsulter ser också helt annorlunda ut än hemma. Uppgiften sköts betydligt skickligare och med en helt annan social talang. De är helt enkelt proffs! (Det finns enstaka undantag i Sverige, men generellt är nivån högre här. Får utveckla det i en senare blogpost.)

2) PR-konsulterna ägnar nästan lika mycket tid åt att kolla upp journalisterna, som journalisterna lägger på att kolla upp bolagen de ska skriva om. PR-folket har koll på sina mottagare. I detalj. Har för första gången fått uppleva hur det är att utsättas för personresearch. Inget lämnas åt slumpen, även om de har vissa problem med att hitta särskilt mycket matnyttig information om den nye svensken på SF Chronicle. En av dem gav faktiskt upp och bad mig sammanställa en kort “bio” om mig själv, så hon kunde förse bolagets VD med information om mig inför intervjun.

Jyllands-Postens publicering av Mohammed-karikatyrer har varit ett hett ämne även i USA, som annars inte bryr sig så mycket om vad som händer i Europa.

Första dagen när jag klev in på SF Chronicle i början av februari visade samtliga tre tv-kanaler som stod på i lobbyn intervjuer med Anders Fogh Rasmussen, kravallbilder eller andra inslag som hade med konflikten att göra.

Det andra tydliga tecknet har varit att exponera danska produkter mer än normalt. Framför allt de klassiska burkarna med “Danish Butter cookies” har fyllt skyltfönstren hos Walgreens butiker i centrala San Francisco.

Men det som snabbköpsbutikerna vågar försvara, vågar plötsligt inte bokhandlarna stå för - försvaret av den principiella rätten till yttrandefrihet (oavsett om Jyllands-Postens publicering som sådan är värd att försvara eller ej).

Bokhandelskedjan Borders Group med över 1,000 Borders- och Waldenbooksbutiker över USA har beslutat sig för att inte sälja april/maj-utgåvan av Free Inquiry. Tidningen publicerar nämligen karikatyrer av Mohammed och bokhandelskedjan fruktar nu för personalens och kundernas säkerhet.

Frågan är, ska man nu lämna tillbaka sitt Borders-kundkort?

Borders, Waldenbooks Won’t Carry Magazine

Det brukar sägas att hälften av allt riskkapital är koncentrerat till Silicon Valley. Sant eller inte, det finns i alla fall så många venture capital-bolag i Dalen att ingen riktigt tycks kunna hålla reda på dem. Via mina kontakter med Skypes PR-byrå fick jag en inbjudan till vc-bolaget Sevin Rosen Funds 25-årskalas i Palo Alto på torsdagskvällen.

Min editor på the Chronicle, Al Saracevic, hade inte hört talas om Sevin Rosen och jag visste inte heller så mycket när jag åkte ner. Hade bara fått en snabbintroduktion av PR-byråns “vc queen” Rachel Yarmey. Men det visade sig vara ett riktigt hot shot party.

Sevin Rosen ledde t ex den första investeringsrundan i Compaq 1982, ett år innan bolaget gjorde sin IPO (börsnotering) och tog in 67 miljoner dollar. Men det var nära att det inte blev något av, för Compaq-grundarnas första affärsidé fick nobben 1981. Men när de kom tillbaka ett år sedan med en idé nedklottrat på baksidan av ett bordsunderlägg från en restaurang i Texas blev det affär och Sevin Rosen satsade till att börja med 20,000 dollar i såddfinansering.

Ett annat exempel på hastigheten i utvecklingen här i Silicon Valley är Sevin Rosens investering i enmansstartupen Ciena 1993, som fyra år senare gjorde en IPO och tog in 125 miljoner dollar i det som var den dittills mest framgångsrika börsnoteringen någonsin.

Riktar blicken hem mot Lund och Ideon och tänker på hur många av bolagen där som fanns redan när vi startade Rapidus år 2000 - och som fortfarande befinner sig i något av ett startup-tillstånd, väldigt långt ifrån börsnoteringar och miljardfinansieringar. Något för TeknoSeeds VD Adam Schatz att bita i när man nu reser pengar till en Ideonfond. Hur ska de ca 60 miljoner kronor som stoppas in i fonden kunna ge miljardutväxling på några år?

Hillary Houser från Spark PR guidade runt på partyt med kollegan Donna. Skakade hand med två av Sevin Rosens general partners, Nick Sturiale och Jackie Kimzey. Fonden delar sin verksamhet mellan Palo Alto och Dallas.

Jackie, som sitter i Dallas, vill alltid ligga steget före kollegorna i Palo Alto och hör därför gärna ifrån bolag med investeringsförslag direkt till sin e-postadress jkimzey@srfunds.com - och han har goda erfarenheter av svenskar. I fondens stall av “CEO for hire” finns den fd Ericsson-medarbetaren Peter Nohrén som hållit sig kvar i USA sedan 80-talet. Han har just blivit ny VD för Sevin Rosens portföljbolag Novus Edge, som bland annat jobbar med fastighetsautomation och ihop med bolag som TAC i Malmö.

Vem vet, det kanske blir en tur till Texas också innan våren är över. Jag har i alla fall en stående inbjudan från Jackie att komma ner och pröva cowboylivet!

Har efter en del fajtande för min vilja att bevaka startups och spinouts från universiteten i regionen börjat hitta rätt på redaktionen och i dag gått igenom möjliga beats (bevakningsområden) med min editor Al Saracevic.

Kommer fortsätta gräva mig djupare in i Skypes värld samtidigt som jag ska ta fatt i riskkapitalvärlden här i Dalen, eftersom posten som vc-reporter för tillfället står tom. Har fått upp ett par bra kontakter till riskkapitalbolagen, via den PR-byrå som även hanterar Skype. Det var uppenbarligen ett genombrott när den artikeln gick i the Chronicle, för efter det har jag fått träffa halva PR-byrån för genomgång av intressanta bolag, inklusive deras svårbokade “vc queen” Rachel.

Det har krävts de här veckorna för att begripa hur redaktionen jobbar, vem som bestämmer formellt och vem som bestämmer i praktiken. Tappade olyckligtvis en exklusiv nyhet till måndagstidningen, enbart eftersom jag frågade fel editor och han dissade den. Det handlade om en spinout från Berkeley, men tech editorn tyckte att bolaget var för litet för att vara intressant att skriva om.

När Al, som är min ordinarie editor och näst högste boss på redaktionen, hörde detta blev kan halvt tokig. Det pågår en ständig strid med San Jose Mercury News, som anses vara bättre på bevakning av tech-världen i Silicon Valley. Här hade jag lyckats dra fram en exklusiv nyhet före the Merc - och så faller det på interna revirstrider.

Well, nu kom nyheten inte in Mercury News heller - men däremot i Wall Street Journal! För liten nyhet för SF Chronicle, men tillräckligt stor för WSJ alltså…

En gigantisk röd etta täcker större delen av San Jose Mercury news business-förstasida i dag.

QUESTION: How many major tech companies are headquartered in downtown San Jose?

ANSWER: 1

Förklaringen är att Silicon Valley-entreprenörerna inte vill sitta trångt. Det ingår i kulturen att ha gott om yta, dels för att kunna växa snabbt - men det ska också finnas gröna ytor runt kontoret. (Något för betong-Ideon att tänka på!)

Men framför allt handlar det om parkering. Att sätta upp ett kontor mitt i stan kräver att man också fixar p-plats till medarbetarna. Och det höjer i slutändan kostnaderna med 30 procent. Så då är det bättre att bygga något eget på vischan.

Vilket det enda stora IT-företaget i downtown San Jose är? Adobe Systems.
Men så fick de också 35 miljoner dollar i bidrag från staden för att etablera sig där.

Summan täckte nätt och jämnt kostnaden för p-platser till medarbetarna.

MercuryNews.com | 03/28/2006 | Downtown: Where are the tech firms?

Säga vad man vill, men det kreativa innovationsklimatet i Silicon Valley smittar. Det går inte att vara här länge, innan hjärnan bubblar av nya idéer och projekt. Allt man ser, hör och upplever sätter sig i skallen…

Tillbringade måndagskvällen på baren intill Nola i Palo Alto med en annan innovationsintresserad svensk på besök i Dalen. Vi skissade på ett nytt projekt inom medieområdet. Från att vanligtvis ha ägnat tonvis med tid åt analys före handling är jag nu mer benägen att bara göra… inspirerad av Frans Johanssons bok Medicieffekten. Det går inte att planera fram innovationer, de uppstår och förfinas i mötet mellan olika erfarenheter och kompetenser. Slutresultatet går bara att prova sig fram till.

Så, kanske dröjer det inte så länge innan ni ser första resultatet av kvällens intag av Samuel Adams.

Den som vill skapa ett nytt Silicon Valley kan inte stirra sig blind på hur det ser ut i dag, utan måste blicka bakåt i historien för att förstå hur allting började och vad som gjort Silicon Valley till vad det är i dag.

Då, från 30-talet och de kommande årtiondena, var det inte spin-outs från Stanford som gjorde susen, utan ett nära samarbete med storföretagen. Syftet var att behålla studenterna i regionen när de var färdiga på Stanford. För att lyckas med det gällde det att locka företag från östkusten, annars skulle studenterna försvinna dit i stället.

Om detta skriver Peter Svensson, svensk gästforskare vid Stanford University i vår och för övrigt en av drivkrafterna bakom innovationsnätverk som First Tuesday i Sverige och SNS Vision.

Hela resonemanget finns på Peters blogg Innovation Management Stanford and Silicon Valley.

Tillväxten i Bay Area hotas av de dyra levnadskostnaderna. Genomsnittslönen på 70,000 dollar om året går precis jämnt upp med genomsnittskostnaden för boendet, så det blir inte en dollar över till mat eller andra nödvändigheter.

Det gör att många bor i förorterna och pendlar in till stan, vilket leder till långa bilköer som direktsänds i TV varje morgon. Alternativt börjar folk först vid 11-tiden, eftersom de inte är lönt att försöka komma till jobbet tidigare i alla fall.

Den enda stad som ligger sämre till ur kostnadsperspektiv är New York. Där är den genomsnittliga boendekostnaden 74,000 dollar om året, medan medianinkomsten ligger på 70,ooo dollar. I San Diego, Boston, Raleigh - ja, till och med Los Angeles - får man pengar över till annat. Läs om undersökningen i SF Chronicle

Själv njuter jag alltså en ovanlig lyx, att bo mitt inne i San Francisco, endast två kvarter från Union Square. Senast igår kväll under en middag på den coola restaurangen Nola i Palo Alto mötte jag avundsjukan personifierad, när jag berättade för en av bordsgrannarna var jag bodde.

San Francisco har fått sin egen lilla IT-skandal, ett bråk som påminner om det som uppstod sedan Ilmar Reepalu hälsat på Dan Olofsson nere i Sydafrika.

Borgmästare Gavin Newsom har åkt privatjet med Googles grundare (och förre vice president-kandidaten Al Gore) hem från World Economic Forum i Davos.

Newsom betalade visserligen för sig, men knappt mer än vad en ekonomibiljett med Lufthansa hade kostat. Och något säger mig att servicen var lite bättre ombord. Så de 1,000 dollar Newsom betalade för att slippa redovisa resan eller bryta mot regler om maxbelopp för gåvor, får säga ha varit en bra deal.

Inte gratis som det mesta annat när man använder Google, men nästan…

S.F. mayor’s friendship with Google’s founders “E-mails show the close relationship between Gavin Newsom and the Internet executives, whose company is bidding for a contract to provide free wireless Internet access in the city”

DN:s ledarredaktion tar - inte en dag för tidigt - upp frågan om en nationell innovationsstrategi. Under rubriken Nu uppfinner vi hjulet igen skriver ledarredaktionen att nu behövs en nationell innovationsstrategi för att rädda jobben och välfärden.

Fint så, om det inte vore för att regeringen redan sommaren 2004 lanserade sin innovationsstrategi, som går under namnet Innovativa Sverige.

Nu kan man ju tycka vad man vill om regeringens planer för innovationsområdet, men nog hade det varit en fördel om DN i alla fall känt till vad som skett på området när man slutligen kastar sig in i debatten.

Personligen tycker jag Innovativa Sverige är en hyfsat relevant skrift, framför allt eftersom den gör upp med regeringens tidigare rädsla för att satsa på spjutspetsprojekt.

Problemet är bara att så värst mycket inte har hänt sedan Innovativa Sverige presenterades (dessutom med sällsynt dålig medial tajming, veckan efter midsommar) - bortsett från ett gigantiskt räddningsprojekt för att bibehålla fordonsindustrin på västkusten. Det initativet kändes dock inte särskilt innovativt, utan luktade mer desperat räddningsaktion på gammalt känt tema.

Om detta hade DN kunnat skriva mer. DN:s huvudledare kommer inte heller upp med särskilt mycket nytt. Den största poängen i texten är att innovationsområdet borde lyftas fram mer i den politiska debatten. Men någon närmare analys om varför det aldrig händer görs inte. Därmed missar man också ett av huvudproblemen i den svenska innovationsdebatten - det totala ointresset för dessa frågor.

Svaret är att det saknas både kunskap om innovationsfrågorna och ett politiskt motiv för att dra fram frågorna i ljuset. Det spelar ingen roll hur många fina skattesänkarförslag och entreprenörsprogram som läggs fram, så länge det inte finns en politiker som vinner något på att driva frågorna. Och det sker först när innovationspolitik får ett utrymme i medierna.

Där skulle ledarredaktionen kunna göra betydligt mer nytta genom att låta kompetenta skribenter som Peter Wolodarski fördjupa sig i området fram till valet. Om DN:s ledarsida punktmarkerade Östros, Pagrotsky, Nuder och Persson på innovationsområdet kunde man faktiskt bidra till en helt annan debatt.

…kommer här en bild från Dilbert-kuben på San Francisco Chronicle!

Med dagens första cappuchino i kuben.

Och för övrigt upptäckte jag i söndagstidningen att jag fått en indirekt byline, för att jag satt med under en intervju med Virigin Americas VD. Läs Q&A med Fred Reid… Det var andra gången jag var med om dessa övningar i gruppterapi, där de släpar in en VD för intern “presskonferens” på the Chronicle. Förra gången var det Levi’s VD Phil Marineau som utsattes för grillning - men den gången fick jag inte stå med i slutet av artikeln. Kanske straffet för att jag kom för sent…?

Toppade ännu en gång business/technology-delen i måndagstidningen, den här gången med min text om att Skype är på väg ut i mobilerna: “The next big thing in Internet calling services: Wireless”. Tyvärr hade de dock lagt in en illustration från NY Times som handlade om hur man ringer Skype-samtal via det fasta bredbandsnätet…

Läs artikeln på SF Chronicles webb!

Det var dock en ganska lång resa innan artikeln var klar. Gjorde ett gäng intervjuer förra veckan då jag fortfarande var hemma i Europa, men hade tänkt skriva när jag kom tillbaka den här veckan. Dålig internkommunikation mellan editorerna ledde dock till att artikeln plötsligt var inplanerad till den 13 mars. Så det var bara att sätta igång och skriva på nätterna hemma i Sverige, ett ganska krävande jobb eftersom texterna bearbetas i flera omgångar av editorn innan han är nöjd.

Klockan 03 natten mot fredagen gav editorn upp första gången och ville gå hem. Då var klockan bara 18 i San Francisco, så jag fattade inte vad han gnällde om, men vad gör man.

Till slut blev den i alla fall klar kring 01-tiden natten mot lördagen, även om många viktiga detaljer skalats bort på vägen och slutversionen kändes lite urvattnad. Har dock fått ett gäng mail, dels från en knäppgök som fyller min inkorg med skräp, dels från ett par pr-konsulter som vill att jag ska skrivas om deras kunder som har andra (läs: bättre) lösningar, men ändå brer på och smörar om att det var en sååååå intressant artikel jag skrivit. Ja, ja.

Lika skygg som Michael Jackson är, verkar Skype-folket vilja vara. Skulle träffa deras globala marknadschef Saul Klein på Londonkontoret. Officiellt ligger huvudkontoret i Luxembourg, men jag misstänker starkt att huvudkontoret i praktiken ligger i London.

Kanske är det bara av skatteskäl som man inte vill skylta med det. Hur som helst hade jag kunnat gå förbi 7-11 Lexington Street, ett stenkast från Piccadilly Circus, hur lätt som helst. Bortsett från sifforna i porten som ledde mig till rätt adress, fanns inget som avslöjade att här sitter det bolag som förra året såldes för 30 miljarder kronor till amerikanske eBay.

OK, en liten skylt hade de trots allt kostat på sig - bredvid ringklockan…

Den lilla blå lappen näst högst upp är Skypes logga och allt som skvallrar om att här sitter bolaget som har över 75 miljoner kunder i världen.

Intervjun gick hyfsat bra, även om den övervakades av en influgen PR-agent från San Francisco, varifrån alla pressaktiviteter för Skype koordineras. Jag fick inte några direkta kioskvältare, men en lite noggrannare genomgång av Skypes affärsmodell och en klar antydan om att nästa stora grej blir sms direkt från Skype… (OBS! Nyhet!)

På vägen ut passade jag på att hälsa på den operativa chefen, som jag hade att göra med första gången under brittiska regeringens riskkapitalkonferens i London i höstas, där jag gjorde researchen. Jo, han heter faktiskt - Michael Jackson, men måste just därför också använda sig av ett helt annat namn på Skype för att inte bli överöst med beundrarpost.

Och nej, jag såg inte röken av varken Niklas Zennström eller Janus Friis. Men de finns på Skype. Prova att skypa “niklas”!

JAG MISSADE DET!

Mitt första jordskalv medan jag är i Kalifornien inträffade när jag var i Sverige. Amanda, som också ingår i Innovation Journalism-programmet och jobbar som IT-reporter på CNET News.com bara några kvarter från the Chronicle, kände av skakningen tydligt. Ännu värre var det tydligen ute i Berkeley.

De lever under ett ständigt jordbävningshot här. Skämtsamt säger man att det illustrerar Silicon Valley-andan. För att bosätta sig här måste man vara ganska riskbenägen – ingen annan skulle bygga samhällen i ett så jordbävningsdrabbat område. Risktagandet gäller alltså för både privatliv och affärer. Själv tror jag mer det har att göra med vädret, folk kan inte låta bli att bo i ett så härligt klimat. Och då samlas även kapitalet, så uppstår en bra marknad för nya företag osv.

Hur som helst. De byggnader som inte är jordbävningssäkrade får inte bebos. Därför finns det vissa ödehus mitt inne i stan, där man inte haft råd att rusta upp dem. Ett sådant ligger precis intill SF Chronicle och är ett tillhåll för stadens uteliggare. (Wallenberg Hall där vi håller till ute på Stanford är för övrigt döpt efter svenska Wallenbergfamiljen, sedan de sponsrat jordbävningssäkringen av en av universitetets äldsta byggnader för några år sedan.)

Hemma på Bush Street sitter det en liten skylt ovanför postfacken, som garanterar att huset är jordbävningssäkrat. Vad det nu innebär i praktiken har jag inte lyckats lista ut…