Frostberg i San Francisco

22 April 2006

Med SWAT-teamet på utryckning i Long Beach

Long Beach-sniper
LONG BEACH AIRPORT. Ett gäng typiska “bad guys” har barrikaderat byggnad 45 på flygplatsen och håller på och mixtra med något som ser ut som ett mindre kem-lab. Long Beach Police Department sätter in SWAT-teamet, en elitstyrka med krypskyttar och andra tuffingar, något som varje större stad i USA håller sig med. Long Beach har sitt eget SWAT-team, trots att de ligger granne med Los Angeles.

Befinner mig på den största antiterrorövning som Department of Homeland Security hållit på Västkusten sedan 11 september-dåden. Armén är här, liksom FBI och en rad andra coola typer.

Long Beach-swat Long Beach-bombrobot
Teknikbolaget PacketHop i Redwood City har bjudit in mig till uppvisningen av sin nya lösning för att skapa kommunikationsnätverk på olycksplatser och vid katastrofer. Skrev en artikel om bolaget i San Francisco Chronicle inför övningen. Jag är insmugglad, eftersom ingen vet om den nationella säkerheten tillåter att man släpper in utländska medborgare (fast en av utvecklarna på PacketHop låter misstänkt rysk i sin brytning). Desto roligare då att jag fått ett frilansuppdrag från Homeland Defense Journal att bevaka övningen för deras räkning, då Chronicle inte ville betala resan hit. Dessutom räckte det med att sträcka fram ett visitkort från San Francisco Chronicle för att släppas in, ingen ID-kontroll eller så. Ett säkerhetstänkande i nivå med en orienteringstävling!

Long Beach-skadad Long Beach-brandman
Scenariot är att en grupp terrorister bygger ett “weapon for mass destruction”. SWAT-teamet lyckas övermanna dem, men en terrorist kommer undan och får tag i en tankbil som han kör rakt in i ett passagerarplan från JetBlue. Över 150 passagerare och besättning måste evakueras. “Blodiga” människor med avslitna armar faller ihop på plattan nedanför det rykande planet. Polisen har ställt upp en stor kommandobil, men brandkåren slår dem (i storlek) när de rullar in med två helt nya jättebrandbilar. De liknar inget som jag tidigare sett.

Long Beach-JetBlue Long Beach-brandbil
Det här är kort sagt grabbarnas kamp där den med störst bil vinner tävlingen. Intressant, eftersom man ska öva för att förbättra samarbetet i ett skapt läge. Och PacketHops lösning bygger på att knyta ihop kommunikationen mellan polis och brandkår, bland annat.

Vi får väl se hur det går med den saken i verkligheten…

21 April 2006

Myror i huvudet på PR-folket

En underhållande detalj med att vara ny i ett land är att jag inte har något “track record” här. Det kan slå åt två håll…

Till exempel är det ett helsike att göra ekonomiska transaktioner, eftersom jag saknar en kredithistoria. Det går sällan att använda svenska kreditkort på nätet, inte ens om jag kör med mitt American Express. Det krävs helt enkelt ett amerikanskt American Express - men det kan jag inte få, eftersom jag inte har någon kredithistoria här. Och de kan inte kontakta svenska American Express för att ta del av min betalningshistorik där - för det är ett separat bolag! (Rekordet slogs när T-Mobile i dag nekade mig att fylla på mitt kontantkort till mobiltelefonen via telefon, trots att jag använde mitt betalkort från Bank of America, där pengarna dras direkt från kontot. De har dock dragit pengarna, men inte fyllt på mitt saldo!)

Det positiva med att sakna historia här - för sådant finns också - är att det sätter myror i huvudet på alla PR-konsulter som ska ge sina klienter bakgrundsinformation om journalister inför intervjuerna. (Se tidigare bloggpost om hur detta arbete bedrivs systematiskt.)

Till exempel avslöjade June Parina från Spark PR vid gårdagens intervju med Crosslink Capital att hon hittat min San Francisco-blogg, men till sin egen frustration kunde hon inte förstå vad som stod här! Då har hon ändå besökt Malmö ett par gånger…

Dessutom är flera av deras klienter redan tidigare omnämnda på bloggen, så det är väl bara en tidsfråga innan de hyr en översättare för att hålla kolla på mig. Om inte annat så för att förstå vad som står i den här bloggposten.

20 April 2006

Glapp i riskkapitalkedjan - men det är inte småbolagen som har problem

Medan det i Sverige klagas på bristen på riskkapital i tidiga skeden håller USA på att drabbas av en svacka i mitten av utvecklingskedjan. I takt med att priset stigit på mogna bolag med färdiga produkter och en existerande marknad har det också dragit upp priset på halvmogna bolag, men där det fortfarande finns en hyfsat hög risk.

Det får två konsekvenser för riskkapitalbolagens agerande:

- Ska de ändå betala mycket pengar är det lika bra att gå på de riktigt mogna bolagen, som är säkrare, även om det inte ger bättre avkastning än en fördubbling av insatsen.

- För att i stället kunna få rejäl avkastning gäller det att gå in tidigt och ta en rejäl andel i bolagen från början. Det innebär att riskkapitalbolagen återigen börjar dra ner på antalet saminvesterare eftersom de vill ha en större bit av kakan själva.

Intervjuade i dag två bolag här i Bay Area. Dels Wes Raffel på “gamlingen” Advanced Technology Ventures i Palo Alto, grundat redan 1979 och med 1,4 miljarder dollar i förvaltning. Dels Jim Feuille på San Francisco-baserade Crosslink Capital som investerar utifrån industrikunskap i allt från småbolag till stora börsbolag och har 1,1 miljarder dollar under förvaltning.

Framför allt Wes bekräftade bilden av problemet för bolagen i mittensegmentet, eftersom de ofta begär så högt pris att pengarna i stället antingen går till de tidiga eller de sena bolagen. Och i de fall priset tycks överkomligt i mittensegmentet slutar det oftast med att befintliga investerare tar hela rundan själva, något som också bekräftades av Jim Feuille som nyligen gick miste om en sådan investering där man i princip var överens.

Mer om riskkapitalmarkanden i USA blir det nästa vecka, då den nationella riskkapitalorganisationen NVCA håller årsmöte i San José och släpper en rapport om investeringsläget under första kvartalet. Dagens intervjuer var en upptakt inför den rapporten.

18 April 2006

The newspaper killer…

Craig

…vill han inte bli kallad, Craig Newmark. Men det är så de flesta ser honom, det vill säga de flesta av de journalister som ser sina trygga jobb på papperstidningarna hotade. Craig är mannen bakom craigslist.com, en internetbaserad annonsplats för den som vill hyra ut sin bostad, söka jobb eller byta partner. Och allt är gratis, utom lägenhets- och platsannonser från företag. Det har fullständigt förstört annonsmarknaden för tidningar som San Francisco Chronicle.

Kanske var det därför man bjöd in Craig Newmark till en intern hearing i tidningens hörsal. Jag vet inte vad de journalister och annonssäljare som samlades där förväntade sig att få höra för visdomsord, men framför dem satt den hyllade upprorsmannen - och visade sig vara en lågmäld tekniknörd som älskar kvalitetsjournalistik och läser the Chronicle…. på papper!

Den amerikanska tidningsmarknaden är långt mer krisdrabbad av den svenska. Men förutom ekonomiska problem tycks man ha drabbats av en kollektiv självförtroendekris som leder till ett underdånigt beteende mot många av de nya initiativen på nätet. Istället för att ta fajten kliar journalisterna sig i huvudet och undrar hur det ska gå - trots att de flesta av dessa nätsatsningar inte skulle finnas om det inte existerade tidningar som producerade nyheterna från början.

Problemet är snarare en fråga om att hitta nya distributionsvägar och alternativa sätt att ta betalt för det tidningarna redan producerar. Där finns all anledning att ha dåligt självförtroende, men det löser inget att fråga nätsajterna om råd om innehållet - för de vet sällan något om den saken. Sedan är det en annan sak att amerikanska tidningar genomgående har en bedrövlig layout. Man måste verkligen älska tidningsläsning för att orka ta till sig innehållet.

Därför var den största lärdomen av föredraget antagligen att Craig på sitt visitkort har titeln “Customer service and Founder”. Om fler på tidningarna ägnade sig åt att förstå hur deras läsare vill ta del av innehållet, skulle saker och ting se ganska annorlunda ut.

Efter stormötet lunchade jag med Craig, som berättade att han läst åtminstone fem böcker av Henning Mankell och tycker det verkar vara en mörk plats som jag kommer från i Sverige. Och så borde Wallander skaffa sig ett liv, allt enligt denna lågmälde IT-guru i USA.

Nu även på CNN!

Filed under: Journalistik i USA

Det är något särskilt med bloggvärlden!

Man kan skriva tunga grejer i tidningen, men det är de små och udda grejerna som får genomslag.

Historien om Skypes hemliga gömställe i London, först publicerad här på San Francisco-bloggen och sedan även på SF Chronicles Tech-blogg har vandrat vidare - och historien finns nu även att läsa på CNN Money där de berättar om the Chronicle’s reporter Thomas Frostberg…!

Earthquake Cake

Filed under: Journalistik i USA

earthquake 1906

De har en udda vana här i San Francisco, de firar faktiskt sina jordbävningar! I dag är det exakt 100 år sedan Den Stora Jordbävningen förstörde stora delen av staden kl 05:13 på morgonen.

Tidningar och TV har ägnat oändligt utrymme åt saken den senaste månaden och klockan 04:30 i morse började minneshögtiden vid Lotta’s Fountain med kransnedläggning under ledning av borgmästare Gavin Newsom. Hela Market Street var avspärrat i flera kvarter och det var näst intill omöjligt att se något alls av arrangemanget.

Coolast var de elva överlevare som deltog i ceremonin och alla alltså är över 100 år i dag. Ja, utom Norma Norwood som bara är 99 år - men hon berättade att hon blev till i ett tältläger i stan efter jordbävningen och räknas därför in i gruppen av överlevare.

San Francisco Chronicle återtryckte omslaget av tidningen från den 19 april 1906, dagen efter jordbävningen. Det är en utgåva som väldigt få faktiskt har sett i verkligheten - på grund av jordbävningen med efterföljande storbränder fick den högst begränsad spridning.

Lite mer udda var eftermiddagens firande på redaktionen med Earthquake Cake - jordbävningstårta! Än mer udda, men helt enligt reglerna här, är att man grabbar åt sig en bit och sedan rusar tillbaka till sin jobb-kub och äter i fred. Upplevde nyligen samma sak när en av reportarna på business-redaktionen tackades av. Efter ett kort avtackningstal av chefen Ken Howe tog alla sin tårtbit och rusade i väg. Inget minglande med kollegorna i onödan här inte!

I helgen blir det terrorövning!

En nyhet jag började jaga på redan för en månad sedan gav i dag utdelning i tidningen.

Artikeln Instant wireless networks for emergencies / Redwood City firm’s software to be used at terror-attack drill handlar om hur startupföretaget PacketHop, som knoppats av från forskningsinstitutet SRI i Menlo Park, nu får sin programvara testad av Department of Homeland Security under en stor antiterror-övning nere i Long Beach, söder om Los Angeles på lördag. Storyn passade utmärkt i dagens tidning med tanke på hundraårsdagen av den stora jordbävningen. PacketHop har nämligen utvecklat en lösning som gör det möjligt för polis, brandkårer, försvaret och andra räddningsenheter att forsätta kommunicera trådlöst med varandra efter stora olyckor och katastrofer där kommunikationsnätverken i vanliga fall slås ut.

Jag åker till Long Beach i helgen för att se hur det går till i verkligheten. The Chronicle var inte intresserad av att betala för resan, så det blir att slanta upp själv. Men hur ofta får en svensk journalist möjlighet att följa en stor amerikansk säkerhetsövning från insidan? Förutom Homeland Security deltager bland annat FBI och U.S army.

Rapport utlovas här på bloggen och kanske går det att sälja något frilansknäck från övningen efteråt?

13 April 2006

Mr. Andersen @ Oracle

Jesper Andersen, Oracle
Jesper Andersen vid Oracle-sjön på baksidan av byggnad 100 på Oracle Parkway i Redwood Shores - för övrigt den första riktigt soliga och varma dagen i Dalen på över en månad!

På hemväg från ett lunchmöte hos Yahoo i Sunnyvale stannade jag till i Redwood Shores för en träff med Jesper Andersen. Han är dansken som blivit toppchef på Oracle och nu sitter bara två pinnhål under överstebossen Larry Ellison själv. Jespers formella titel är Senior Vice President Applications Strategy och han leder en grupp på ca 250 personer som lägger upp strategin för kommande produkter och utvärderar möjliga uppköp. Kort sagt: Han är hjärnan bakom mycket av Oracles framtidsstrategi, där köpet av Portal Software för 220 miljoner dollar dagen före vårt möte var det senaste steget för Oracle att ta sig in på telekommarknaden. Andersens team hade jobbat med det förvärvet i fyra månader, under kodnamn “Potter”. De använder alltid sådana kodnamn internt under tiden fram till ett uppköp, men för att kunna hålla isär de olika projekten brukar åtminstone de första två bokstäverna stämma överens med det aktuella bolagets namn…

Intervjun handlade annars mest om skandinaviskt ledarskap och teknikförsprång kontra den amerikanska förmågan att sälja - och ganska lite om Oracle i sig. “Jag får så mycket av det ändå med andra journalister” konstaterade han. Vi träffades första gången i Malmö i höstas, när Ellison parkerat sin yacht ute i Öresund under America’s Cup och Jesper Andersen talade på Oracle Nordic Days. Vi snuddade då vid ämnet varför så många danskar tycks hamna i toppen på stora IT-företag i USA. Den korta intervjutiden tillät inte att vi gick djupare in på ämnet den gången, men Jesper erbjöd sig att sätta av tid närhelst jag hade vägarna förbi Silicon Valley. Sagt och gjort, han fick sex månader att välja på i sin kalender!

Han pekar ut det goda utbildningssystemet i Norden som en anledning till framgång tillsammans med förmågan att arbeta i grupp och samtidigt kunna och våga ifrågasätta andras åsikter, även om de kommer uppifrån. I gengäld är amerikanskerna bättre på att sälja: Skandinaver fokuserar på tekniken och undersäljer sina produkter och tjänster, medan amerikaner översäljer och därför oftast vinner i konkurrensen med Europa.

Mer om detta kommer i en snabbanalys i Rapidus senare under våren…

11 April 2006

Nu också bloggare på the Chronicle: Skype’s secret hideout

Filed under: Journalistik i USA

Tidiga läsare av denna blogg har redan kunna läsa ett tidigare inlägg om mitt besök i Skypes hemliga gömställe i London, men nu har historien också kommit upp på tech bloggen hos SF Chronicle med lite fler bilder och med en extra touch av amerikansk slang, som min editor Al stått för… Läs vidare på The Technology Chronicles : Skype’s secret hideout

Väntar bara på respons från Skypes PR-byrå Spark. Har förstått att de redan följer den här bloggen, trots att den är på svenska, för att se vilka som är omnämnda där. Allt handlar om uppmärksamhet och alla vill ha den… Fast editor-Al tyckte det var klokt att fortsätta skriva på svenska, så jag kunde skriva skit om mina chefer utan problem :-)

Uppe i tempo!

Det känns som jag kommit igenom nålsögat på the Chronicle!

När ordinarie telekomreportern Ryan Kim igår var upptagen med ett annat jobb fick jag gå loss på en nyhet om att det ledande kabel-TV-bolaget i Bay Area, Comcast, rullar ut sin egen lösning för Internettelefoni. Lansering skulle ske i dag, tisdag, och eftersom klockan närmade sig 3 pm var det bara att kasta sig över jobbet.

Resultatet, som jag lyckades leverera på knappt tre timmar och därmed inom den magiska deadlinen för att komma med i tidningen, kan beskådas här… Comcast rolls out Internet calling

Editeringen har inte varit lika hård med de tre senaste nyheterna jag skrivit, kanske för att de varit för nästa dags tidning och det inte funnits tid. Eller för att min ordinarie editor Al inte är lika petig som tech editorn David. Svårt att säga vilket som är bäst egentligen; det är alltid skönt när en text går igenom utan allt för mycket kritik, men jag misstänker samtidigt att de då inte blir lika bra utan Davids noggrannare bearbetning.

Genomgående tas dock alla tekniska termer bort, oavsett editor, eftersom de betraktar läsarna som okunniga på gränsen till korkade. I det här fallet rök “triple play”, ett begrepp som är ganska etablerat även utanför gruppen av tekniknördar och handlar om kombinationen TV, bredband och telefoni.

På Rapidus har vi som princip att alltid förklara begrepp och hur teknik fungerar, men samtidigt ha med de tekniska termerna i artiklarna för den del av läsekretsen som är mer initierad. Samma sak borde vara gångbart här i Silicon Valley. Det kan inte bara finnas korkade hemmafruar bland tidningens drygt en miljon läsare, utan även en hel del kvalificerade beslutsfattare inom high tech-industrin. Typ.

Nu ser det istället ut som the Chronicles reportrar inte riktigt vet vad som är på gång i teknikvärlden, eftersom vi alltid skriver på ytan.

9 April 2006

Wifstrand i stan

Min co-founder, som de säger här, Jan Wifstrand flög in till San Francisco över helgen efter en konferens i Chicago tidigare i veckan. Kanske för att kolla att jag inte får för mig att stanna i Kalifornien när innovationsjournalistik-stipendiet löper ut i juli?

Vi hann med ett par schyssta middagarna, bland annat på min italienska stamkrog Piazza Pellegrini nere på 659 Columbus Avenue, där vi drack det utmärkta vinet från Robert Hall Winery. För att inte tala om drinkarna på Redwood room och Top of the Mark.

Vi hann med lite seriös verksamhet också, eller snarare samtidigt. Bland annat snack om hur vi ska bräda konkurrensen i Skåne när jag kommer hem.

Vad är egentligen innovationsjournalistik?

mattsson
Nicklas Mattsson (i mitten) från tidningen Entreprenör diskuterar innovationsjournalistik (?) i Redwood Room på Clift hotel tillsammans med två av årets fellows i InJo-programmet, Patrick Baltatzis och Eva Barkeman.

Det har uppstått en intressant debatt under konferensen om innovationsjournalistik: Vad är egentligen innovationsjournalistik? Och vad fyller den för funktion? Debatten förs inte främst från scenen, utan mellan deltagarna och i bloggosfären bland en grupp journalister som sitter uppkopplade och bloggar direkt från konferensen.

Nicklas Mattsson, känd debattör från morgon-TV i Sverige och numera chefredaktör för Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör, tog frågan längst genom att på sin blogg ifrågasätta hela begreppet och Vinnovas finansering av programmet Innovation Journalism. Han kallar det bland annat för “ett helt konstruerat begrepp”.

“Den här konferensen liknar ingenting jag sett tidigare - och jag har varit på många konferenser om media och Internet. Hela konferensen sägs handla om ett ämne som ingen eller åtminstone väldigt få i publiken eller ens på talarpodiet verkar förstå ett smack av - Innovation Journalism.”

Här har Mattsson sin främsta (och kanske enda?) poäng. Konferensen samlade en massa bra folk, men höll ändå inte måttet. Den spretade för mycket, ett klassiskt misstag när man gapar över för mycket samtidigt. Det känns svårt att säga vilken den egentliga målgruppen var och hur programmet var utformat efter målgruppen. De flesta av talarna tycktes ha sin egen uppfattning om begreppet innovationsjournalistik, några talade närmast om innovative journalism eller innovationer i det journalistiska arbetet. OK, en poäng till Mattsson.

“Jag är med andra ord ganska kritisk:
För det första är uttrycket Innovation Journalism i vänligaste fall svårbegripligt. Man pratar om att det är svårt för medier att bevaka innovationsprocessen, för att medier är uppdelade i politik, näringsliv, vetenskap etc och därför klarar de inte av att bevaka innovationsprocessen. Och därför behövs Innovationsjournalistik. Man tar sig för pannan. Så svårt är det inte…”

Jo, just så svårt är det faktiskt. Man behöver inte debattera begreppet innovationsjournalistik om det nu är förvirrande, men det står klart att bevakningen av innovationsfrågor, innovationssystemet och innovationsföretag haltar betänkligt - även här i USA, men framför allt i Sverige. Det finns väldigt få tidningar eller journalister som intresserar sig för det överlappande området där teknik möter affärer, vetenskap blir till företag eller innovationer möter politik.

Det talas mycket om hur vi ska skapa tillväxt och nya jobb, men väldigt lite om innovationsproblematiken i Sverige (viktiga forskningsresultat, men få nya företag). Man kunde önska att det bara var att snacka lite mer med varandra på redaktionerna, men så fungerar det uppenbarligen inte i praktiken - och då kan konferenser och program kring innovationsjournalistik vara ett sätt att få upp detta på den journalistiska och politiska agendan.

I sin enklaste form kan begreppet beskrivas som “hur får vi bättre bevakning av innovationsfrågorna”? Sedan kan det delas upp i olika delfrågor. Kanske upplevs begreppet som flummigt eftersom det fortfarande är under framväxt och dessutom fokuserar olika personer på olika delområden av begreppet.

För det andra är det fullständigt galet att Vinnova lägger skattepengar på detta. Jag menar: svenska journalister skickas till Kalifornien på skattebetalarnas bekostnad för att studera ett fenomen som är, ehh, lite svävande?”

Jag tar risken att argumentera i egen sak, eftersom jag försvarar modellen snarare än min egen del i årets program för svenska journalister i Kalifornien:
Programmet är betydligt bredare än att bara studera innovationsjournalistik som fenomen på en konferens på Stanford. Huvuddelen av vår tid jobbar vi på amerikanska redaktioner och lär oss genom handfast journalistiskt arbete hur innovationssystemet fungerar i USA, hur dessa frågor bevakas i amerikanska medier.
Redan efter två månader, en tredjedel av tiden här, har det gett mycket intressanta perspektiv, kunskaper och erfarenheter som varken studiebesök eller reportageresor skulle kommit i närheten av. Att komma från en tidning som San Francisco Chronicle öppnar dörrar som normalt är stängda.

Om Vinnova och därmed skattekronor ska gå till detta? Det handlar mer om ideologiska prinicper än just det här programmet, för inget i dess utformning avviker från andra former av stipendier eller offentliga insatser som forskningsanslag. Det finns röster både för och emot att skattepengar finansierar utbildning, forskning och liknande verksamhet. Svenskt Näringsliv har sin inställning och därav följer ganska logiskt de slutsatser Mattsson landar i.

För det tredje. Inte en enda av de sex-sju journalister som jag pratat med hittills av de som antingen varit här de första två åren eller de som varit här i år kan förklara begreppet tillfredsställande.”

Lite svårt argument att svara på, eftersom Mattsson kommit fram till att begreppet är konstruerat. Då är frågan om någon förklaring skulle vara tillfredsställande för honom. Det faktum att begreppet inte är färdigformulerat innebär ju inte att det saknar relevans. Många begrepp ändrar betydelse över tiden. Den intressanta grundfrågan är fortfarande - hur får vi en bättre bevakning av innovationsfrågor i Sverige?

För det fjärde. Om detta verkligen varit ett viktigt problem hade det gått att få svenska medieföretag att betala själva.”

Nej, alla problem får inte resurser för att lösas. Pengar följer trender och eftersom ett av grundproblemen med den närmast obefintliga bevakningen av innovationsfrågor är just att de inte prioriteras, så är det inte förvånande att ingen satsar pengar på detta. Ännu. Men det bästa hade förstås varit om intresset för de här frågorna var så stort att redaktionerna själva valt att finansiera sina journalisters fortbildning. Det hade då knappast blivit fråga om ett halvår på bortaplan, vilket innebär att något egentligt alternativ inte gärna finns till en stipendiefinansiering.

(Denna text växte fram under konferensen om innovationsjournalistik 5-7 april och publiceras efter att ha vilat något dygn och putsats lite. Under tiden har det uppstått en debatt här på bloggen med kommentarer från Nicklas Mattsson i anslutning till ett tidigare inlägg om första dagen av konferensen.)

6 April 2006

Äntligen i mål!

Har just presenterat mitt paper “Why Newspapers Don’t Cover Innovative Startups” på Stanfordkonferensen om innovationsjournalistik och sedan klarat av en debatt med min egen business editor på SF Chronicle, Ken Howe, om det (o)möjliga i att ta bort börskurserna ur tidningen. Tyckte det gick bra. Framtiden kommer ge mig rätt!

Min huvudpoäng handlade dock inte om börstabeller, utom om hur dagstidningar bättre än andra medier kan bli mötesplatsen för olika kulturer, idéer och personer om tidningarna slutar fokusera enbart på det som är stort. Ett sådant nytänkande skulle föda fler storslagna innovationer än något specialmagasin någonsin kan bidra till.

Inspiration till denna slutsats fick jag under ett möte med Frans Johansson, författare till boken Medicieffekten, en söndagseftermiddag på hotell Amaranten i Stockholm i anslutning till ett framträdande på SNS Vision.

För mitt paper läste jag Berlingske Tidende, DN och SF Chronicle under en månad och jämförde vad de skrev om onoterade, innovativa startups. Det var inte mycket! En handfull artiklar vardera, max. Förklaringarna handlar mest om brist på tid och utrymme och att de stora bolagen är mer intressanta att skriva om. Åtminstone är det vad redaktörerna säger när jag frågar.

Men går man tillbaka till en rad nyhetsvärderingsprinciper håller det inte som förklaring, utan små bolag kan också på en rad punkter kvalificera sig för mer utrymme i pressen. Dessutom är deras historier ofta intressantare än hur mycket rikare eller fattigare Svanberg blir när börskursen går upp eller ner i Ericsson en dag. Men då krävs nytänkande.

Mitt förslag var därför att utbilda reportrar och redaktörer i hur företagsvärlden fungerar, så de bättre kan göra vettiga bedömningar av nyheter från småbolag. Och ta bort börstabellerna ur tidningen, så det blir mer plats för unikt material så som nyheter om nya framtidsbolag samt analyser om de stora börsbolagen. Börsnyheter är ändå extrem färskvara och behöver bara finnas på nätet. När tidningen kommer ut är börskurserna snart historia, dvs så snart börsen öppnar är varje siffra i dessa tabeller “old news”. Särskilt här på USA:s västkust eftersom börsen öppnar tre timmar tidigare än på många andra ställen i världen, då börserna ligger tre tidszoner bort på östkusten.

Ken Howe, som jag tror i grunden håller med mig om att detta blir fallet förr ett senare, försvarade sig ivrigt med argumentet att det skulle uppstå en läsarstorm om han följde mitt råd. Gamla, trogna läsare av the Chronicle har inte internet och det skulle bli ramaskri. Dessa gråhåriga läsare betalar dessutom journalisternas löner, till skillnad från alla unga som bara jagar gratisnyheter.

Sant - kortsiktigt. Men på lite längre sikt kommer medievärlden förändras radikalt. Den som inte börjar anpassa sig redan nu kommer ha svårt att hänga med i framtiden.

Lars Gatenbeck, tidigare chef för Karolinska universitetssjukhuset och nu VD för riskkapitalbolaget GZ Group, satt också i panelen och hyllade mina slutsater och inte minst det jobb vi på Rapidus gör hela tiden genom att bevaka startups i Öresundsregionen och därmed föra samman olika kompetenser enligt teorin i Medicieffekten.

Efter första dagen…

Ett snabbreferat av första dagen på The Third Conference on Innovation Journalism blir oundvikligen:

Mer fokus på innovativ journalistik och hur nya medieformer påverkar den traditionella journalistiken, än hur journalister ska bevaka innovationer - det vill säga det tänkta huvudämnet för konferensen. Trots att de flesta föredragen från svenska InJo-fellows, som nu jobbar i amerikanska newsrooms precis som jag själv, handlade om innovationsjournalistik tenderade de efterföljande paneldebatterna att kantra över åt frågor kring innovativ journalistik i alla fall.

“Ett visst kommunikationsproblem verkar föreligga” som konferensgästen Nicklas Mattsson, chefredaktör för Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör konstaterade.

5 April 2006

Huvet på spiken!

Tom Murphy, chefredaktör för Red Herrings webb, stod för dagens enklaste och samtidigt kanske klokaste iakttagelse apropå de gamla mediernas kamp med nya publiceringsmetoder, ett ämne som blivit något av huvudfokus för första konferensdagens olika debatter:

“Sluta stirra er blinda dagens situation, vi befinner oss mitt i en övergångsfas och det tar 20-25 år för ett nytt medium att mogna, publiken att vänja sig vid det och journalisterna att anpassa sig till det.”

Det handlar, enligt Murphy, inte om att ge upp klassisk journalistik, men att hitta sätt att bedriva denna journalistik i de nya medieformerna. Hans metod är backpack-journalister som skickas ut på uppdrag med allehanda teknisk utrustning och levererar material till så väl deras tryckta magasin som olika inslag på webben. Ungefär på samma sätt som spaghetti-konceptet på CNET (se föregående blogpost).






















Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Hadley Wickham