Vad är egentligen innovationsjournalistik?
Nicklas Mattsson (i mitten) från tidningen Entreprenör diskuterar innovationsjournalistik (?) i Redwood Room på Clift hotel tillsammans med två av årets fellows i InJo-programmet, Patrick Baltatzis och Eva Barkeman.
Det har uppstått en intressant debatt under konferensen om innovationsjournalistik: Vad är egentligen innovationsjournalistik? Och vad fyller den för funktion? Debatten förs inte främst från scenen, utan mellan deltagarna och i bloggosfären bland en grupp journalister som sitter uppkopplade och bloggar direkt från konferensen.
Nicklas Mattsson, känd debattör från morgon-TV i Sverige och numera chefredaktör för Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör, tog frågan längst genom att på sin blogg ifrågasätta hela begreppet och Vinnovas finansering av programmet Innovation Journalism. Han kallar det bland annat för “ett helt konstruerat begrepp”.
“Den här konferensen liknar ingenting jag sett tidigare - och jag har varit på många konferenser om media och Internet. Hela konferensen sägs handla om ett ämne som ingen eller åtminstone väldigt få i publiken eller ens på talarpodiet verkar förstå ett smack av - Innovation Journalism.”
Här har Mattsson sin främsta (och kanske enda?) poäng. Konferensen samlade en massa bra folk, men höll ändå inte måttet. Den spretade för mycket, ett klassiskt misstag när man gapar över för mycket samtidigt. Det känns svårt att säga vilken den egentliga målgruppen var och hur programmet var utformat efter målgruppen. De flesta av talarna tycktes ha sin egen uppfattning om begreppet innovationsjournalistik, några talade närmast om innovative journalism eller innovationer i det journalistiska arbetet. OK, en poäng till Mattsson.
“Jag är med andra ord ganska kritisk:
För det första är uttrycket Innovation Journalism i vänligaste fall svårbegripligt. Man pratar om att det är svårt för medier att bevaka innovationsprocessen, för att medier är uppdelade i politik, näringsliv, vetenskap etc och därför klarar de inte av att bevaka innovationsprocessen. Och därför behövs Innovationsjournalistik. Man tar sig för pannan. Så svårt är det inte…”
Jo, just så svårt är det faktiskt. Man behöver inte debattera begreppet innovationsjournalistik om det nu är förvirrande, men det står klart att bevakningen av innovationsfrågor, innovationssystemet och innovationsföretag haltar betänkligt - även här i USA, men framför allt i Sverige. Det finns väldigt få tidningar eller journalister som intresserar sig för det överlappande området där teknik möter affärer, vetenskap blir till företag eller innovationer möter politik.
Det talas mycket om hur vi ska skapa tillväxt och nya jobb, men väldigt lite om innovationsproblematiken i Sverige (viktiga forskningsresultat, men få nya företag). Man kunde önska att det bara var att snacka lite mer med varandra på redaktionerna, men så fungerar det uppenbarligen inte i praktiken - och då kan konferenser och program kring innovationsjournalistik vara ett sätt att få upp detta på den journalistiska och politiska agendan.
I sin enklaste form kan begreppet beskrivas som “hur får vi bättre bevakning av innovationsfrågorna”? Sedan kan det delas upp i olika delfrågor. Kanske upplevs begreppet som flummigt eftersom det fortfarande är under framväxt och dessutom fokuserar olika personer på olika delområden av begreppet.
“För det andra är det fullständigt galet att Vinnova lägger skattepengar på detta. Jag menar: svenska journalister skickas till Kalifornien på skattebetalarnas bekostnad för att studera ett fenomen som är, ehh, lite svävande?”
Jag tar risken att argumentera i egen sak, eftersom jag försvarar modellen snarare än min egen del i årets program för svenska journalister i Kalifornien:
Programmet är betydligt bredare än att bara studera innovationsjournalistik som fenomen på en konferens på Stanford. Huvuddelen av vår tid jobbar vi på amerikanska redaktioner och lär oss genom handfast journalistiskt arbete hur innovationssystemet fungerar i USA, hur dessa frågor bevakas i amerikanska medier.
Redan efter två månader, en tredjedel av tiden här, har det gett mycket intressanta perspektiv, kunskaper och erfarenheter som varken studiebesök eller reportageresor skulle kommit i närheten av. Att komma från en tidning som San Francisco Chronicle öppnar dörrar som normalt är stängda.
Om Vinnova och därmed skattekronor ska gå till detta? Det handlar mer om ideologiska prinicper än just det här programmet, för inget i dess utformning avviker från andra former av stipendier eller offentliga insatser som forskningsanslag. Det finns röster både för och emot att skattepengar finansierar utbildning, forskning och liknande verksamhet. Svenskt Näringsliv har sin inställning och därav följer ganska logiskt de slutsatser Mattsson landar i.
“För det tredje. Inte en enda av de sex-sju journalister som jag pratat med hittills av de som antingen varit här de första två åren eller de som varit här i år kan förklara begreppet tillfredsställande.”
Lite svårt argument att svara på, eftersom Mattsson kommit fram till att begreppet är konstruerat. Då är frågan om någon förklaring skulle vara tillfredsställande för honom. Det faktum att begreppet inte är färdigformulerat innebär ju inte att det saknar relevans. Många begrepp ändrar betydelse över tiden. Den intressanta grundfrågan är fortfarande - hur får vi en bättre bevakning av innovationsfrågor i Sverige?
“För det fjärde. Om detta verkligen varit ett viktigt problem hade det gått att få svenska medieföretag att betala själva.”
Nej, alla problem får inte resurser för att lösas. Pengar följer trender och eftersom ett av grundproblemen med den närmast obefintliga bevakningen av innovationsfrågor är just att de inte prioriteras, så är det inte förvånande att ingen satsar pengar på detta. Ännu. Men det bästa hade förstås varit om intresset för de här frågorna var så stort att redaktionerna själva valt att finansiera sina journalisters fortbildning. Det hade då knappast blivit fråga om ett halvår på bortaplan, vilket innebär att något egentligt alternativ inte gärna finns till en stipendiefinansiering.
(Denna text växte fram under konferensen om innovationsjournalistik 5-7 april och publiceras efter att ha vilat något dygn och putsats lite. Under tiden har det uppstått en debatt här på bloggen med kommentarer från Nicklas Mattsson i anslutning till ett tidigare inlägg om första dagen av konferensen.)
[Inledningen på en kommentar hämtad från Nicklas Mattssons blogg - läs hela hans inlägg här]
Frostberg har tänkt - men fel
Frostberg har tänkt till när det gäller min kritik av Innovation Journalism och det program som han går i USA just nu.
Frostberg anser att eftersom jag tycker att begreppet innovationsjournalistik är konstruerat och främmande kan jag inte bedöma när folk svamlar kring begreppet. Det är fel. Jag har hört folk svamla många gånger - detta är svammel. Kejsaren är naken. Frostberg själv har förvisso kalsonger, men mycket mer är det inte.
Läs hela inlägget här
Comment by Nicklas Mattsson — 14 April 2006 @ 10:30 pm
Att gå ut hårt och påstå att någon har fel är ett välkänt debattgrepp, men jag tycker det fördummar diskussionen. Mattsson har poänger i det han skriver, även om jag inte håller med honom på alla punkter. Tyvärr har han dock börjat förvränga fakta i sitt senaste inlägg (mer om det på slutet).
I sitt senaste inlägg närmar sig Mattsson den egentliga kärnan i sin kritik. Han tycker inte skattepengar ska gå till att finansiera journallisters vidareutbildning. Fint så, det är en grundläggande principiell ståndpunkt som man kan ha och som går långt utanför innovationsjournalistik-programmet. Där kan man tycka olika och jag ser tvärtom en stor poäng i att vi får en kunnigare journalistkår som kan bidra till bättre bevakning av innovationsfrågorna i Sverige, inte minst genom ett internationellt utbyte. De nya perspektiv vi får med oss från Silicon Valley ger också bättre redskap för att på hemmaplan kritiskt granska projekt inom det så kallade innovationssystemet, bland annat de projekt som Vinnova står bakom. Om Vinnova skulle velat kontrollera den journalistika bevakningen av innovationsfrågor så har de valt ett mycket dåligt sätt och fel plats att skicka oss till.
Mattsson skriver också att flera av de amerikanska redaktörerna “skiter fullständigt i Innovation Journalism”. Jag kan bara konstatera att San Francisco Chronicle inrättat en särskild innovationsreporter, delvis inspirerade av Innovation Journalism-programmet.
Vidare frågar sig Mattsson: Om pengarna inte betalats av Vinnova, vilken av journalisterna hade ens sneglat på tanken att jobba gratis på amerikansk tidning i några månader för att förkovra sig i “innovationssystem”?
Jag kan bara svara för mig själv. Jag har intresserat mig för och skrivit mycket om det svenska innovationssystemet de senaste åren. Jag hade också mer än gärna satsat egna medel på detta (och kommer nog i slutändan också ha gjort det, för att maximera nyttan av vistelsen här, utöver vad som täcks av Vinnova-bidraget). Problemet är bara att dörren inte står öppen för en svensk journalist som vill jobba på amerikanska redaktioner. Det hade inte heller varit möjligt att komma in i Stanford-nätverket på det sätt som nu har skett. Genom innovationsjournalistik-programmet har allt detta blivit möjligt och det ger stora möjligheter att lyfta bevakningen av innovationsfrågor när vi kommer tillbaka hem.
Därför anser jag att programmet, som till stor del består av praktisk erfarenhet från arbete på amerikanska redaktioner, är ett alldeles utmärkt projekt att stötta. Även med skattemedel.
Utbytet av vistelsen här lyfts ytterligare av kopplingen till Stanford och de diskussioner som förs både inom gruppen av journalister i programmet och med andra aktörer om dagens bristande bevakning av innovationsfrågor. Den delen kan fortfarande utvecklas, vilket jag också påpekat i tidigare inlägg. Här har Mattsson sin främsta poäng, men jag ser inget i hans kritik som föranleder en nedläggning av programmet - däremot en noggrann utvärdering för att kunna förbättra det inför framtiden.
Slutligen ett par viktiga faktapåpekanden. Mattsson har i sina inlägg påstått att ingen av deltagarna i programmet tillfredsställande kunnat redogöra för innovationsjournalistik-begreppet samt att våra papers är sammanrafsade under några dagar. Detta är fel.
Eftersom jag är en av de deltagare han talat med vill jag klargöra att jag för egen del lagt väsentligt mer tid än så på mitt paper. Antalet arbetsdagar som helt ägnades åt paper-arbetet understiger i vart fall inte en vecka, vilket jag sagt till Mattsson, men det bortser han tydligen från. Till detta har lagts ett antal kvällar, helger och annan tid för inläsning och förberedelser (även före avresan till Kalifornien i mitt fall). Sammantaget är min bedömning att jag lagt åtminstone två hela arbetsveckor på mitt paper, sannolikt något mer.
Och vad gäller innovationsjournalistik-begreppet har jag för egen del en klar uppfattning om kärnan i det, men är däremot kritisk till hur frågorna kring begreppet hanterades på Stanfordkonferensen (framför allt den första dagen). Detta har jag också berättat för Mattsson. Att han sedan inte håller med om min tolkning av begreppet betyder ju inte att han ensam avgör vad som är rätt eller fel.
Jag är helt öppen för att ta en debatt om både begreppet och programmet Innovation Journalism, vilket väl framgått vid det här laget, men det underlättar om debatten i alla fall håller sig till korrekta fakta.
Comment by Thomas Frostberg — 15 April 2006 @ 8:29 pm