Anders Fogh Rasmussen, en lika mytomspunnen (i vissa läger) som hatad (i andra läger) statsminister för Danmark. Återkommande kommentarer, oavsett vilket läger man tillhör, brukar dock handla om hans förmåga att charmera sin omgivning, fånga dem med sin karisma - och så att han ser så bra ut. “The most handsome Prime Minister in Europe” som en av dekanerna på Berkeley sa när han introducerade Fogh inför dennes tal om globaliseringens utmaningar och möjligheter. (Talet kan vara värt att läsa, om inte annat eftersom det innehåller statements som ni aldrig kommer få höra från Göran Persson.)
Well, jag är inte fullt så fångad av den där karisman. Vet inte varför. Fogh Rasmussen verkar högst kompetent och påläst, men han fångade mig liksom aldrig riktigt. Funderar på om vi alla är lite kändisskadade, så att bara riktig superkändisar fortfarande väcker de där “wow-känslorna”. Eller om det är så enkelt att Fogh inte är “min” statsminister, i meningen att Danmark är ett annat land. Hade det annorlunda med Göran Persson i sätet bredvid? De medföljande danska journalisterna var i alla fall väldigt hovsamma och i något fall direkt insmickrande, när de snackade med Fogh efter talet.
Han gjorde nämligen PR-tricket att skaka av sig större delen av Secret Service genom att hoppa över statsministerbilen och åka med i mediebussen en av sträckorna under sitt besök i Kalifornien. Stämningen var gemytlig i bussen och Fogh skämtade med både reportrar och näringslivsföreträdare. Ett riktigt danskt hygge-klimat. Utom när Berkeley-studenternas kritiska frågor om ett allt mer slutet Danmark kom på tal. “Sludder” menade Fogh. “Inget annat folk är så öppet för globaliseringen som det danska folket.” Och alla i bussen höll med…
Det är första iakttagelsen: Den som tror att Fogh skiter i vad omvärlden tycker om hans politik på t ex immigrationsområdet har fel. Kritiken engagerar honom uppenbarligen starkt och han känner sig påtagligt och personligt kränkt av anklagelser om rasism etc. När detta kommer på tal blir han nämligen väldigt skarp i sina kommentarer och rösten får en helt annan ton.
En PR-konsult skulle kanske ha haft synpunkter på hur budskapet i så fall har kommunicerats, för det har inte alltid varit glasklart för omvärlden på vilka grunder Venstre driver sin politik (som för övrigt numera omfamnas av större delen av det danska politiska etablissemanget, från vänster till höger).
Men till skillnad från den svenska regeringens många gånger flata attityd, så står den danska statsministern i alla fall för en tydlig åsikt. Jag tänker på försvaret av yttrandefriheten efter den (i och för sig korkade) publiceringen av Mohammed-teckningarna i Jyllands-Posten. Det är ingen regeringsfråga att stoppa sådan publicering, men i Sverige engagerade sig utrikesdepartementet i att stänga sajter med obehagligt innehåll. Helt otroligt!
Den andra iakttagelsen är den spänning som uppenbarligen finns mellan Danmark och Sverige på högsta politiska nivå. När jag senare under dagen som enda journalist fick en timme själv med Anders Fogh Rasmussen i statsministerbilen så kom frågan om den danska immigrationspolitiken på tal igen. Fogh gick då hårt åt den svenska eliten - inom media, inom kultur och inom politiken. Kort sagt: Det svenska folket står närmare den danska politiken, än den svenska elitens åsikter, enligt Fogh.
Hur som helst, mest talade vi om innovationsfrågor - ett område där Fogh faktiskt ligger i topp tillsammans med länder som Kanada, Singapore och Finland. Jag tänker då främst på det politiska engagemang som regeringarna i dessa länder visar för frågor som rör entreprenörskap och innovationspolicy. Sorry Persson, Pagrotsky och Östros - men Danmark sopar banan med oss här!
Intervjun resulterade i en snabbanalys för Rapidus kring detta tema (är du inte abonnent kan du maila mig för en kopia) samt en blogg om Foghs favoritämne under USA-besöket - förnyelsebar energi. Jag undrar bara om han gillar ironin i
Wanna talk higher energy taxes, buddy? - ironi är ju som bekant en dansk specialgren och sannolikt inget en svensk ska ge sig på!
