Frostberg i San Francisco

Det har gissats och gissats om att Apple ska släppa en kombinerad iPod och telefon någon gång. Fejkade bilder har cirkulerat på nätet i flera omgångar. Vid det här läget får jag nästan hoppas att de inte har några sådana planer, för i så fall har de allvarliga förseningsproblem på utvecklingsavdelningen hos Apple.

Däremot togs nyheten om den nya musiktelefonen Chocolate emots med jubel i TV-sofforna i morse när Verizon släppte den. OK, den heter LG8500 men efter Motorolas Razr och Slvr, så är det ett klockrent grepp av LG och ett namn som gav tonvis med gratisreklam direkt.

Dessutom tycks Verizon ha löst problemet med en betalningsmodell som gör det överkomligt att ladda ner låtar direkt till mobilen och sedan synka över dem till datorn. Det har annars varits Apples övertag så här långt, att det kostat för mycket att ladda ner låtar mobilt. I stället har folk nöjt sig med att hämta låtarna till datorn och sedan flytta dem till mobiltelefonen.

Men när det nu dessutom börjar komma alternativa mp3-spelare med wifi-uppkoppling, så får Apple skynda sig med något nytt om de ska behålla tätpositionen som mest innovativa bolag på musikmarknaden.

Tony Blair besöker Kalifornien och Silicon Valley den här veckan för att studera och inspireras av världens främsta high tech-centrum. Det är första gången en sittande brittisk premiärminister besöker Kalifornien och han ska också hinna med ett par miljöinriktade arrangemang där Arnold Schwarzenegger är värd och Bill Clinton finns bland gästerna.

Blair är dock bara en i raden av ledande politiker som besöker Kalifornien just nu. Tidigare har jag skrivit på bloggen om den danska regeringens offensiv i Silicon Valley. Statsminister Anders Fogh Rasmussen var här i början av juni och strax efter besökte Danmarks videnskabsminister Helge Sander teknikdalen.

Nu undrar jag bara… var är alla svenska ministrar? Har Göran Persson över huvud taget besökt Silicon Valley? Och hur är det med näringsminister Östros eller utbildningsminister Pagrotsky? Ja, söker jag i Affärsdata får jag i alla fall ingen ledtråd.

Regeringens interna topplista ser ut så här:
Göran Persson + Silicon Valley = 19 träffar
Pagrotsky + Silicon Valley = 14 träffar
Thomas Östros + Silicon Valley = 12 träffar
Pär Nuder (han sitter ändå på pengarna) + Silicon Valley = 0 träffar

Men en snabbkoll visar att det alltid handlar om svenskt skryt där Kista kallas Sveriges Silicon Valley, inte om några ministerbesök i verklighetens Valley.

Så för att få saken utredd slängde jag vid 21-tiden (svensk tid) i väg ett mail till Perssons, Pagrotskys och Nuders pressekreterare för att få svar på frågan: När var de senast i Silicon Valley. Eller vilken var den senaste ministern på deras departement som åkte hit? Jag utlovar fortlöpande uppdateringar när de svarar.

Thomas Östros pressekreterare Håkan Carlsson har inte ens en mailkontakt på nätet, till skillnad från övriga ministrars pressekreterare, så där fick det bli ett mail direkt till ministern (dvs det hamnar hos registratorn). Pinsamt att näringsdepartementet är så “low tech” att pressekreteraren inte ens har e-mail! Särskilt med tanke på att Östros vill att de statliga bolagen ska bli mer innovativa.

Fr v: Greg, hans fru Erin och Joe.

Värmen har börjat lägga sig och gjorde lördagens vintur till Sonoma norr om San Francisco till en behaglig upplevelse. Mina guider var Joe, en kille uppvuxen i just Sonoma, och hans kollega Greg med fru Erin.

Det blev en härlig turné mellan vingårdarna i ett Sonoma som anses var mindre turistanpassat och därmed mer genuint än världsberömda Napa. Och med Joe som guide navigerade vi förbi alla potentiella fällor och fick lära oss en del goda tricks. Vi började hos Castle, som har sin butik vid torget i Sonoma. Joe berömde deras viner, tog namnet på de två i personalen och köpte en flaska vin. Vips, då bjöd de på provningsavgiften - och gav dessutom gratiskuponger till två andra vinprovarställen runt torget. Så höll vi oss flytande några timmar.

Eftersom jag åker till Sverige på fredag och väskorna redan är mer än överfulla bestämde jag mig för att bara köpa ett tegelstenspaket med Rocky Road-fudge.

Vi fortsatte till Clines vingård, strax utanför stan, där Erin hade ett VIP-pass som gav oss både guidad tur och provning av 12 olika viner på en avskild terrass med personlig betjäning av Larry, en skojfrisk pensionär som brukar blanda sorterna själv när det kommer dryga vinsnobbar på besök för att lura dem när de ska försöka gissa på vinerna!

Där någonstans slog kombinationen av hetta och vin till och jag köpte tre bättre viner - en Syrah, en Zinfandel och en Mourvèdre (som har smak av mint och choklad eftersom den odlas intill eucalyptus-träd). Joe hade nämligen erbjudit sig att lagra flaskorna i föräldrarnas vinkällare tills jag kommer tillbaka nästa gång. Så vi for upp till Stan och Debbie, som tog emot i sitt palats på en kulle utanför Sonoma där de odlar oliver och gör egen olja. Huset var ett palats - varken mer eller mindre - med magnifik utsikt och jag ser redan fram mot att hämta flaskorna, bara för att få njuta av utsikten igen!

Stan jobbar normalt i fastighetsbranschen i San Francisco, sannolikt betydligt mer lönsam än olivodlingen - men jag är välkommen i höst när det är dags att skörda. Då samlas hela familjen med fem barn och handplockar själva!

Stan hann också bjuda på grillade räkor och ostron innan vi var tvungna att åka. En skarp kontrast till den opersonliga stil som präglat tiden på The Chronicle. Över huvud taget är det ganska ovanligt att bli inbjuden till någons hem på det här viset. En kanonfinal på vistelsen här med andra ord!

Utsikten från Joes föräldras hus i Sonoma, där jag nu har mitt vin lagrat i Stans privata vinkällare.

I dag slutade fastighetsreportern på businessredaktionen och det var traditionsenligt tårtkalas för att fira av henne. Eller egentligen inte så traditionsenligt, för den här gången stod alla kvar med sina tårtbitar och snackade. Hon måste ha varit särskilt populär, för normalt går alla direkt tillbaka till sin kub och glufsar i sig framför datorskärmen.

Över huvud taget är The Chronicle den mest asociala arbetsplats jag någonsin jobbat på. Under det halvår jag varit här nu har jag inte lyckats skapa en enda personlig relation till någon på redaktionen. De enda tre gånger man gått ut och druckit öl tillsammans har varit i samband med att någon slutat. (Tyvärr har jag missat dessa gravölstillfällen, så i gengäld framstår jag säkert som en asocial typ i deras ögon.)

Detta är inte heller något unikt för just Chronicle, utan de flesta andra i gruppen av svenska journalister vittnar om ungefär samma beteende och stämning på övriga redaktioner som ingår i programmet. I större eller mindre omfattning, men samma grundläggande drag av individuellt beteende finns där.

Stanford-professorn John Koza har kommit på en lösning på det amerikanska valdilemmat, där det inte är säkert att den som får flest röster av folket också blir president. Det hände senast i valet år 2000 när Al Gore “vann” men George W. Bush blev president. Samma sak här hänt tre gånger tidigare i amerikansk historia - 1824, 1876 och 1888.

Haken har hela tiden varit konstitutionen, men Kozas förslag kringgår det problemet och gör det hela till en delstatsfråga. I korthet handlar idén om att delstaterna ska sluta en pakt om att deras elektorer ska rösta på den nationella vinnaren, oavsett utfallet i delstatsvalet. Så länge delstater med en majoritet av elektorsrösterna ansluter sig fungerar systemet - och det är fullt tillåtet. Redan nu tillämpar Nebraska och Maine egna system i presidentvalet.

Frågan är bara om Texas och Kalifornien någonsin kommer ingå en pakt med varandra, frågar sig en statsvetarprofessor i Ohio i artikeln Stanford professor stumps for electoral alternative.

Koza är för övrigt uppfinnaren bakom skraplotten. Jag låter det vara osagt om det också finns en koppling mellan slumpen och politiken.

Hettan är äntligen över, förkunnar the Chronicle på morgonen i dag. Men vi talar inte om hettan på riskkapitalmarknaden, för den består enligt de senaste rapporterna tidigare i veckan.

Nej, nu gäller det en vanlig värmebölja som slog till i mitten av juli och har hållit i sig. Sedan den 16 juli fram till och med i går har temperaturer över 100 grader Fahrenheit (ca 37-38 grader Celcius) kunnat uppmätas varje dag någonstans i regionen, vilket är rekord. THAT WAS THE WAVE THAT WAS / Bay Area’s string of hot days is longest on record — odd weather patterns blamed

Det fick delar av elsystemet att kollapsa i helgen när alla slog på air condition samtidigt och närmare en halv miljon invånare blev utan ström. Här på tidningen skickades det ut instruktioner att spara ström genom att bland annat koncentrera kopieringen till en central kopiator per redaktion.

Själv tyckte jag inte det räckte, utan begav mig ut i Mojave-öknen tillsammans med Kristoffer, Lone och Nino som gästade från Lund mitt under den värsta värmeperioden för att uppleva temperaturer närmare 45 grader.

Vem ska producera din favoritsajt i framtiden? Proffsen i Sonys skrivarverkstäder eller några miljoner hobby-filmare som lägger upp sina klipp på YouTube? Eller en mix av båda?

YouTube är den senaste succén i raden av “consumer-generated media” och enligt deras VD Chad Hurley står man nu för 60 procent av videoströmmarna på Internet i USA. I morse mötte han Sonys Michael Arrieta, senior vice president för Pictures Digital Sales and Marketing, på AlwaysOn Stanford Summit. YouTube lanserade sin sajt i december och har redan nått 100 miljoner nedladdningar per dygn. Imponerande - och utmanande till och med för andra aktörer i den nya Internetvärlden så som Yahoo.

Några perspektiv från debatten:

- Användarna kan nu göra jobbet själva, så om de inte får tillgång till materialet legalt kommer de göra egna grejer. (Eller se till att få loss det kopieringsskyddade materialet ändå och sprida det på nätet, vilket också bidragit till att dra stor publik till YouTube.)

- Konsumenterna tycks vara intresserade av sprida egna bilder och egna videosnuttar, men inte egna låtar. Där handlar det nästan uteslutande om professionellt material. Varför?

- Den samlade massan av användare kommer alltid vara klokare än den professionella skaparna i Sonys skrivarverkstäder, men…

- …de bästa och mest populära videoinslagen, åtminstone på Yahoo, är de där amatörer gett sig i kast med professionellt skapat material och utsatt det för en egen kreativ bearbetning. Till exempel var en hobby-Shakira-video mer populär än den professionella.

Jag återkommer i slutet av konferensen med mina egna funderingar om kampen mellan proffsen och amatörerna.

Över 60 procent av allt material som 21-åringar konsumerar på webben är skapat av någon de känner. Med den skräckvisionen öppnades AlwaysOn-konferensen Stanford Summit på tisdagskvällen i Palo Alto.

Någon källa till statistiken gavs visserligen inte, men ett faktum är att liknande siffror nämns hela tiden och sätter skräck i de traditionella mediebolagen samtidigt som det öppnat möjligheter för teknikbolag som vill bygga lösningar för dessa “communities” och “social networks”.

Det är alltså ett genomgående tema för debatten i Silicon Valley just nu, oftast omnämnt som web 2.0, och i morgon bitti diskuterar bland andra YouTube och Sony hur långt “consumer-generated media” kan gå.

AlwaysOn bygger för övrigt själva på idén att användarna är producenter av innehållet. På deras sajt skriver experter inom olika områden om sina specialämnen. Redaktionen är minimal och ägnar sig mest åt att editera sajten och skriver på sin höjd en fjärdedel av materialet. Idén är att det ute i Silicon Valley finns så många experter som kan sina områden bättre än någon journalist någonsin kommer att göra, så varför inte låta experterna skriva direkt. Och folk gör det med glädje - gratis.

Det går att komma med invändningar såsom frågan om oberoende, men som journalist måste man ändå ödmjukt konstatera att de tekniska möjligheterna har förändrat verkligheten. Frågan är vilken affärsmodell som kommer visa sig vara den mest framgångsrika över tid. Om detta hoppas jag få höra mer - och kunna blogga om under konferensen.

Tom Cruise och Katie Holmes på Hollywood Boulevard. (Foto: Thomas Frostberg)

Ingen USA-vistelse är komplett utan lite kändisspaning…

På hemväg från konferensen OnHollywood - om underhållningsindustrins framtid och hot - tidigare i vår sprang jag rakt in i kändishysterin. Bokstavligen. Mellan det lyxiga konferenshotellet och det sunkiga haket jag bodde på låg… Hollywood Boulevard med stjärnorna i trottoaren och stjärnorna på galapremiärparad.

Så även denna kväll, när Mission Impossible III gick upp på China-teatern. Tom Cruise gick längs boulevarden i mörka glasögon och försökte se trevlig och road ut, fast han nog i själva verket var hur uttråkad som helst där bakom solbrillorna.

Det var hysteriskt med folk, men tricket bakom bilden ovan var hamburgerrestaurangen en halvtrappa upp. Jag gick in där, beställde en burgare och hann lagom äta upp den tills han kom förbi utanför. Klick, klick, klick… även jag en paparazzi.

Den som vill läsa något elakare om denna afton kan göra det på denna blogg.

Och för den som vill ha lite mer seriös läsning från besöket i Hollywood, läs om mötet med norske DVD-Jon om ni inte redan gjort det!

En av de bästa sakerna med internet är all statistik som går att plocka fram. Till exempel kan jag inte bara se varifrån folk hittar till den här bloggen, men även vilka sökbegrepp som är de vanligaste spåren som leder folk hit.

Döm därför om min förvåning när jag tittade på statistiken för sista månaden och upptäckte att sökbegreppet (”Rachel Yarmey” + bio) är näst vanligast!

Yarmey är PR-konsult på Spark PR, firman som hanterar bolag som Skype och Index Ventures, och kallas också deras “VC queen” eftersom hon hanterar kontona för flera riskkapitalbolag (VC = venture capital). Sökningen på “bio” (biografi) tyder på att någon rekryterare sitter och gör slagningar på henne.

Som undersökande journalist gäller det att följa upp spåret när det är hett och skaffa sig ett övertag på PR-konsulterna (normalt kollar de upp journalisterna).

Så jag slängde i väg ett chatt-meddelande via Skype och frågade om hon var på väg att sluta…

2006-07-12 02.45
Rachel Yarmey | SF
no way!!!! that is so funny!!! And no plans to leave as of now!

2006-07-12 02.47
Thomas Frostberg
Someone is at least checking you out, that’s for sure!
Maybe some headhunter out there?

2006-07-12 02.48
Rachel Yarmey | SF
crazy. i do get a ton of calls from recruiters. maybe that’s what it is.
i’m still so surprised!

Borgmästare Gavin Newsom på krigsstigen… (Foto: Thomas Frostberg)

Hoppla!

Borgmästaren i San Francisco, Gavin Newsom, har verkligen bestämt sig för att ta strid med Washington och president Bush. Nyligen gick Newsom till hårt angrepp mot Bush för presidentens sätt att hantera frågan om homosexuellas rätt att gifta sig. (Bush anklagas för att ha lagt fram ett negativt förslag i frågan för kongressen enbart för att blidka religiösa grupper på högerkanten, trots att han visste att förslaget skulle röstas ner.)

“To do this today on the 25th anniversary and commemoration of the HIV-AIDS epidemic is beyond the pale of decency” kommenterade San Franciscos borgmästare, som varit på kant med Bush i frågan sedan en rättslig dispyt inleddes 2004.

Nu hotar Newsom telefonbolaget AT&T med åtgärder från stadens sida, om det visar sig vara korrekt att bolaget illegalt samarbetat med NSA (the National Security Agency) kring spioneri på de egna medborgarna.

I AP-intervjun AP NewsBreak: SF reviews contracts with AT&T over domestic spying säger Newsom:
“If you’re going do business with us, and San Francisco always has, we say, please help represent the values of the people that are actually purchasing those goods and services, meaning the taxpayers of this city.”

Till saken hör att San Francisco och Bay Area är anti-Bush-land. Så Newsom är inte ensam, Berkeley har satt upp frågan om riksrätt mot Bush på valsedeln i samband med höstens val… Bush impeach resolution on ballot - Overwhelming support as council OKs measure

Larry Page och Sergey Brin. (Foto: Thomas Frostberg)

Google och dess grundare Sergey Brin och Larry Page framstår allt mindre som de hyggliga killar de varit i tidigare gulle-gull-reportage i diverse magasinportträtt och tidningsartiklar.

Först var det censur-historien i Kina, som krockade fett med Googles motto “Don’t be evil”. Och så nu bråket med flygplansdesignern Leslie Jenning som fått i uppdrag av Googles grundare att designa ett “party plane” åt dem genom att bygga om en Boeing 767-200 (som normalt tar 180 passagerare och inte är ett typiskt privatplan). Bland önskemålen ska ha funnits en hammock och en California king size-säng.

Det skar sig till slut med designern och nu har Brin och Page begärt hos domaren i Santa Clara County Superior Court att Jenning ska förbjudas att uttala sig för media om flygplanet eller uppdraget från Blue City Holdings, det särskilda bolag som bildats för det högtflygande ändamålet.

Wall Street Journal var först med att rapportera om bråket förra veckan i artikeln Lawsuits Fly Over Google Founders’ Big Private Plane. I dag följer San Francisco Chronicle upp med Luxury jet lands in court och San José Mercury News skriver om bråket kring rätten att yttra sig i Judge declines to rule on Google plane complaint.

Läs också tidigare inlägg här på bloggen om hur Google-grabbarna redan i dag partajar loss på privata jetplan tillsammans med den politiska eliten.

”Wow, är ni från Sverige?”

”Jag träffade just en kille från Norge där borta. Han berättade att han knäckt Apples kopieringsskydd för iTunes!” PR-konsulten var exalterad bortanför den gräns som går mellan professionellt säljarbete och äkta upphetsning. Det här var äkta vara.

Samtidigt började fritextsökningen i mitt bakhuvud. Norge + knäckt kopieringsskydd + Hollywood… Kunde det stämma?

Konferensen OnHollywood hade just öppnats på Roosevelt Hotel på 7000 Hollywood Boulevard, där Marilyn Monroe en gång gjorde ett berömt framträdande och bokstavligen bara ett stenkast från China-teatern där alla premiärvisningarna hålls. Jag var där med Amanda Termén och Erika Ingvald ur gruppen innovationsjournalister från Stanford tillsammans med InJo-bossen David Nordfors. PR-killen guidade oss genom bufféminglet bort till den anonyme norrmannen, som skruvade lite besvärat på sig och till sist medgav att det där om Apple nog faktiskt stämde. Men mycket mer ville han inte säga om vad han höll på med och endast med viss tvekan lämnade han ifrån sig visitkortet med texten ”So Sue Me”.

Ingen tvekan, det här måste vara… bingo! 16-årige DVD-Jon har hittat från Norge till Hollywood - bäva månde underhållningsindustrin! Jon, vars fullständiga namn är Jon Lech Johansen och som hunnit bli 22 år, blev känd över världen när han i slutet av 90-talet knäckte kopieringsskyddet för DVD-skivor och fick de globala filmbolagen efter sig.

Stämningsansökan till Oslo tingsrätt skrämde honom aldrig särskilt, även om hans föräldrar tyckte det hela var lite underligt. Själv var han hela tiden övertygad om att bli frikänd, helt enkelt för att han inte gjort något olagligt. Det är åtminstone det lugn han nu utstrålar när han berättar om händelserna, när vi ses igen någon dag senare på konferensen.

Kanske stämmer det. För han tycks bättre än de flesta veta exakt var gränserna går, särskilt som han förra året gav sig på att utmana nästa jätte - Apple och deras satsning på att sälja kopieringsskyddad musik lagligt över nätet. Det tog inte särskilt lång tid för Jon, som för övrigt nyligen sålde den iPod som han använde för programmeringsarbetet, att lista ut hur kopieringsskyddet fungerade och bygga en programvara runt det. Denna lösning tänker han nu sälja till skivbolagen, så de kan distribuera sin musik själv utan att dela intäkterna med Steve Jobs på Apple.

Det hela är mycket enkelt, hävdar han. Det är ungefär som att laga en maträtt baklänges - man går igenom beståndsdelarna i kopieringsskyddet och analyserar vad programkoden består av. Reverse engineering på engelska - eller baklängesprogrammering, fritt översatt.

Mötet ägde rum i Hollywood i början av maj. Sedan dess har Jon flyttat från San José hit till San Francisco, där han jobbar med ett nytt projekt. Vad det handlar om är än så länge hemligt, men han räknar med att kunna berätta mer inom någon månad, så vi hoppas hinna med en pilsner innan jag ska tillbaka till Sverige.

Vem som köpte iPoden? En forskare på Berkeley. Jon levererade den personligen. Det var en del av dealen. En annorlunda och kul kille!