Skånsk mediekris
Debatterade framtidens medier med nyhetschefer från Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Radio Malmöhus och Sydnytt på torsdagsförmiddagen. Publiken var förvaltningscheferna i Lunds kommun som ville försöka förstå utvecklingen i vår bransch.
Är inte säker på att de blev så mycket klokare, men däremot fick de en nattsvart framtidsbild från fyra deppiga mediechefer - själv lade jag fram en positiv framtidsvision om de möjligheter som faktiskt finns för de medier som förstår att hänga på. I dag regerar enmanspublicisterna i de nya mediekanalerna. Men papperstidningen, radion eller TV:n som fenomen kommer inte dö ut på grund av bloggar, vloggar, podcaster eller YouTube. Däremot finns det tidningar, radiostationer och TV-kanaler som kommer försvinna, eftersom de inte förstår att anpassa sig till utvecklingen.
“Vilken jävla dödgrävarvision, du skulle ju vara positiv” tyckte nye Sydnyttchefen Per Lärka och bjöd genast in mig till SVT för att föreläsa. (Och så fick självspäkelsetelevisionen ett ansikte!) Men deppigast var ändå Skånskans Arne Jarl. Han hade för visso fattat att det gamla inte funkade längre, det måste ut - och nytt, nytt, nytt måste in. Men hur, när och varför hade han inget svar på. Och framför allt inte hur man ska tjäna pengar på allt det nya. Ord som “tyvärr” var ofta återkommande i hans anförande. Inte så förvånande då att Skånskan var sista tidning i världen ut på webben - och fortfarande har en sajt som är mer snabbläst än senaste Metro.
Min egen strategi gick annars mest ut på att säga emot resten av gruppen, ett säkert sätt att bli ihågkommen! 
Men inte bara för att sätta mig på tvären, utan för att det gnälls alldeles för mycket i medievärlden. Så när alla andra klagade på tidsbrist hävdade jag att vår bransch är den minst rationalisterade av alla, möjligen med undantag för universitetsvärlden, och att all ny teknik gör det både billigare och enklare att göra bättre journalistik. Men tyvärr tar många journalister i stället allt nytt till intäkt för att det inte längre går att bedriva kvalitetsjournalistik. De hinner inte göra faktakollar eller ringa ett extra samtal, utan skyller på tidsbrist i den nya tiden.
Trams och en bekvämlighetskultur som tillåtits breda ut sig. Och som är ett mycket större hot än bloggare och Google-annonser.
(Andra bloggar om: media, mediekritik, Sydsvenskan, bloggar)
