Frostberg i San Francisco

Medieforskaren Kent Asp gör sig skyldig till något som mest liknar intellektuellt haveri på DN Debatt (27/12) när han kommenterar den minskade valbevakningen 2006 jämfört med 2002. (Tyvärr refereras studien helt okritiskt av tidskriften Medievärlden i webbartikeln Krympt valbevakning en effekt av tabloidiseringen.)

Har du ont om tid, gå direkt till punkt 3 nedan!

I debattartikeln Valbevakningen har minskat drastiskt i svensk press skriver Asp att valbevakningen sammantaget minskat med 25 procent i de fem storstadstidningarna DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP. Mest av alla minskade DN sin valbevakning med cirka 40 procent.

Haveriet i resonemanget består i huvudsak av tre delar:

1) DN har under perioden gått över till tabloid och sannolikt minskat den totala textmängden mellan mättillfällen. Att mäta minskningen i absolut textmängd framstår därför som mindre relevant än att mäta den som andel av den totala journalistiken. Det gäller även för övriga tidningar i mätningen. Oavsett om de gått över till tabloid (GP) eller ej (AB, Exp, SvD) kan ju det totala omfånget på tidningarna också ha minskat under perioden. Asp redovisar inte om valbevakningen minskat som total andel av journalistiken.

2) Det är sällan kvantitet ensamt anses viktigare än kvalitet, men i Asp-studien är det tydligen fallet. Men enbart färre valartiklar 2006 än 2002 behöver ju inte betyda sämre kvalitet på valbevakningen. Det kan till och med vara tvärtom, att färre skräpartiklar publicerats och att kvaliteten därmed generellt ökat. Samma sak gäller för den totalt textmängden, att kortare artiklar kan innebära att ointressanta utläggningar skurits bort.

Det för oss till ett av delresulaten i studien, nämligen att de kommenterande nyhetsanalyserna ökar samtidigt som den rapporterande nyhetsjournalistiken minskar. Om det handlar om kvalificerade analyser skulle det faktiskt kunna innebära att läsarna fått mer kunskap och mindre okritiskt upprapande av politiska budskap jämfört med tidigare val. Tyvärr är väl inte det alltid fallet, eftersom det finns gott om dåliga nyhetsanalyser av okvalificerade politiska journalister. Men att endast utifrån kvantitetsiffrorna föra ett resonemang om valbevakningen känns snudd på lurendrejeri. Kvalitetsaspekten må vara svårare att mäta, men är högst relevant.

3) Asp kommenterar också att andelen text i valbevakningen gått från 60 till 50 procent i senaste valet. “Tendensen är alltså att morgonpressen blir alltmer lik kvällspressen” skriver Asp i DN. Här gör Kent Asp sin kanske allvarligaste groda i hela undersökningen. Menar han att bildjournalistik inte räknas? Väldigt fördomsfullt mot en hel yrkeskår i så fall. Eller hur ska resonemanget tolkas?

Själv har jag en teori att bildjournalistiken inför valet 2006 spelade större roll än alla artiklar som skrevs. Jag skulle gärna se en särskild studie av bildjournalistiken. Vi möttes ständigt av leende partiledare från Alliansen, varje gång snyggt synkade vad gällde klädsel, vilken kamera de skulle titta in i osv. Alliansledarna åkte tåg tillsammans, åkte rulltrappa tillsammans, åkte buss tillsammans… Ja, de balanserade till och med olagligt på järnvägsspår tillsammans. Ständigt leende och utstrålande en stark och positiv kraft.

Jag kan inte minnas en enda bild på sura borgerliga partiledare (åtminstone inte före folkpartiskandalen i valets slutskede). Ställ det mot hur Göran Persson ständigt framställdes som trött, fet, dryg, arrogant, slutkörd, redan en förlorare, dominant härskare, sur, utan lust osv.

Inte undra på att Alliansen vann valet, men det var inte de politiska reportrarna som gjorde jobbet. Det var pressfotograferna, redigerarna och alla andra som var inblandade i bildurvalet. Det hade varit en intressant studie att läsa om!

Kent Asps studie kommenteras också av:
JoshLyman
Beta Alfa 2.0
Johanna Falk
Aftonbladets ledarsida

(Intressant och andra bloggar om: Kent Asp, DN Debatt, politik, journalistik, media, val 2006, Alliansen, mediekritik)

Föregående blogginlägg Ett kollektivavtal är ett kollektivavtal är ett… vadå? skulle egentligen ha handlat om bristen på försvar för rätten att frivilligt ingå avtal. Men under skrivandet hamnade jag i en annan riktning, inlägget kom att handla om bristen på förklaringar av vad ett kollektivavtal över huvud taget handlar om och ska vara bra för. Nog så viktigt, men nu åter till huvudspåret.

“…det är trygghet på arbetsplatsen, så enkelt” skriver signaturen Fredrik i en kommentar till förra inlägget. Gott så, men trygghet kan förstås uppnås på olika sätt och att teckna kollektivavtal måste i varje demokrati ses som en rättighet eller möjlighet, inte en skyldighet. På samma sätt är det förstås en rättighet att välja om man vill arbeta för en arbetsgivare som inte har tecknat kollektivavtal.

Men rätten till fritt avtalstecknande försvaras inte längre av särskilt många sedan Alliansen bytt fot. Reinfeldt och Littorin står nu på LO:s sida. Kampen om a-kassan har tydligen tärt tillräckligt på förtroendekapitalet och regeringen vill inte stöta sig mer med facket, tycks partistrategerna resonera. Även näringsminister Maud Olofsson (c), som inför valet genomgick en liberal total makeover, är tyst. Inget hörs från henne om rätten till fri rörlighet för tjänster inom EU.

Därför var det befriande att läsa Dagens Nyheters huvudledare Alliansen försvarar Vaxholms fästning den 27 december. Lite teknokratisk, men princiellt helt riktig i sitt resonemang.

Nej, det handlar inte om höger- och vänsterperspektiv. Det handlar om att världen har förändrats. Europa har öppnats och globalisering är en av de mest dominerande trenderna. Om LO tror att den utvecklingen går att bromsa med en protektionistisk linje där facket skriker “Go home!” till lettiska arbetare som lagligt befinner sig i landet, då är man inne på fel spår. Precis som många ropar efter en ny ideologisk debatt inom socialdemokraterna borde någon väcka LO-folket med den strategiska frågan:

Hur ska facket förhålla sig till en ny europeisk och internationell arbetsmarknad?

Läs också bloggen I hell-mans värld (frihetligt sinnad vänsterorienterad) om upptrappningen av salladskonflikten i Göteborg. Resonemanget i korthet, gällande att grannföretagen också drabbas:

Centerriksdagsmannen Fredrick Federley har redan från början beskyllt facket för att använda sig av maffiametoder. Det har varit totalt skitsnack, men i och med den här upptrappningen av konflikten är det plötsligt snällt att bara kalla det maffiametoder. Facket ska ge själva fan i att trakassera sunda och väl fungerande företagare som agerar på ett juste sätt.

Dessutom är det helt säkert kontraproduktivt. En civiliserad kamp för det legitima kravet att alla företag ska teckna kollektivavtal har garanterat ett mycket brett folkligt stöd, men att börja ge sig på också oskyldiga, det riskerar med all säkerhet att slå tillbaka mot facket, både rent isolerat till den aktuella konflikten och människors sympatier i denna, men också till människors grundsyn på facket.

Även bloggen Sagor från Livbåten kommenterar salladsbråket.

(Intressant och andra bloggar om: kollektivavtal, politik, LO, blockad, Wild’n Fresh, Vaxholmsmålet, Reinfeldt, Littorin, Maud Olofsson, regeringen, facket)

Jag har noterat en intressant sak i de senaste veckornas rapportering kring salladskonflikten i Göteborg, där hotell- och restaurangfacket satt en salladsbar i blockad för att de vägrar teckna kollektivavtal. Eller snarare: Jag har noterat avsaknaden av en intressant upplysning.

Vad sjutton är ett kollektivavtal? Och vad ska det vara bra för?

Jag har själv läst statsvetenskap (dvs political science), men kan inte redogöra för detta i detalj. Jag driver företag, men har valt en form med fria uppdragstagare som gör att vi slipper hantera sådana här frågor. Kort sagt: Jag vet inte.

Och jag är helt säker på att en majoritet av dem som läst om salladskonflikten inte kan redogöra för poängen med ett kollektivavtal. Därmed kan de inte heller ta ställning till konflikten och de stridande parternas argument, som inskränker sig till att kollektivavtal är bra eftersom det är så den svenska modellen ser ut (fackets version) respektive att man inte vill bli tvingad till avtal (salladsbarens ägare).

Men problemet är sannolikt större än så - jag tror inte ens en majoritet av de journalister som skrivit om kollektivavtalsbråken, varken i Göteborg eller tidigare i Vaxholm, har en aning om vad kollektivavtal egentligen handlar om.

Pedagogiken har inte underlättats av att de politiska blocken tydligt slutit upp för respektive sida. Fram tills nu, vill säga. I ett försök att blidka LO (ärligt talat, kan det finnas någon annan anledning?) gör Fredrik Reinfeldt en helomvändning och försvarar fackets rätt att tvinga fram kollektivavtal, trots att han tidigare kallat fackets ingripande i Vaxholm för “erbarmlig”.

Dagens Nyheter ger i dag ett utmärkt perspektiv på frågan i huvudledaren Alliansen försvarar Vaxholms fästning. Men fortfarande är det ont om förklaringar av själva grundfrågan:

Vad är ett kollektivavtal och vad ska det vara bra för?

Samma sak gällde när Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skrev om kollektivavtalen den 17 december i krönikan Rätten att topprida andra. Eller när Svante Nycander på Brännpunkt, samma dag i samma tidning, i debattartikeln Salladskonflikten i Göteborg ingen skandal hävdar att kollektivavtalen kommit till på arbetsgivarnas önskan.

Ingen av dem ger en närmare förklaring. Kan det bero på att det inte finns några vettigare argument än “så har vi alltid gjort”?

Andra ledarartiklar i SvD i ämnet:
- Regeringen sviker av taktiska skäl (16 dec)
- Facket ska inte ha så här mycket makt (13 dec)

(Intressant och andra bloggar om: kollektivavtal, politik, LO, blockad, Wild’n Fresh, Vaxholmsmålet, Reinfeldt, regeringen, facket)

Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet… men ingen Sydsvenskan.

“Nej, de har slutat skicka den till oss. Den finns inte i hela Göteborg” säger tjejen i Pressbyrån.

Vet inte om hon har rätt gällande det senare, men på Göteborgs Central går det i alla fall inte att köpa Sydsvenska Dagbladet. Däremot många av de lantligare skånetidningarna, vilket knappast gör något glad.

På stationerna i Malmö och Lund går det att köpa Göteborgs-Posten, men alltså inte tvärtom. En självpåtagen deklaration om skånsk isolation? Med en sådan taktik går det aldrig att bryta Stockholmsdominansen.

(Intressant och andra bloggar om: Sydsvenskan, Bonnier, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Göteborgs-Posten, media, medier)

Per T Ohlsson analyserar i den mycket läsvärda söndagskrönikan Mer politik, mindre pengar i Sydsvenskan i dag hur det kunnat gå så snett för regeringen och om varför facket blåst till strid för ett “organisatoriskt egenintresse”.

På en tabloidsida får han mer sagt än de flesta politiska analytikerna tillsammans efter valet. Läs den!

Det enda jag kan tillägga är att jag inte är det minsta överraskad över att många vänder sig mot det som den borgerliga regeringen nu gör med t ex a-kassan. Förklaringar om att Alliansen kom överens om detta redan i Bankeryd ger jag inte ett dugg för. Sådant siffertjafs når inte fram till väljarna - om medierna ens förmår tränga in i detaljerna.

Det alla hörde Alliansen säga var att de skulle leverera mer och bättre än sossarna någonsin skulle åstadkomma. Reinfeldt var ju till och med ute och lovade bjuda över Persson & Co på alla punkter. Det är den retoriken som nu slår tillbaka. Även om regeringen gör precis vad den utlovade så har den sig själv att skylla om Alliansen inte lyckades få väljarna att förstå vad som var på gång.

Därför hade Sydsvenskan också fel i sin huvudledare Visst visste väljarna den 17 november. Denna felaktiga slutsats delar de tyvärr med de flesta borgerliga ledarsidor som har väldigt svårt att förstå varför folk är upprörda nu. Det säger något om analysförmågan och verklighetsförankringen hos våra ledarskribenter.

(Intressant och andra bloggar om: Per T Ohlsson, Sydsvenskan, politik, Alliansen, Reinfeldt, LO, socialdemokraterna, )

E24 har gjort knäcket som jag tänkt blogga, så jag sparar lite tid och ger dem i stället cred för det underfundiga bildspelet “Ooopps, vad var det han sa?”. (Tyvärr ligger det i ett format som jag inte lyckas länka till, men kolla i navigeringslisten till höger på E24.se eller sök i deras artikelarkiv på denna rubrik.)

I spåren av Scania-chefens uttalanden om Blitzkrieg och andra dumheter radar E24 upp ytterligare klassiker som näringsminister Björn Rosengrens “Sista Sovjetstaten” eller MTG-chefen Hans Holger Albrechts “Good evening, ladies, gentlemen and niggers” under en festmiddag i Stenbecksfären.

Men mest anmärkningsvärt är egentligen Peter Wallenbergs svar när han intervjuas av Stina Dabrowski om situationen i Afrika.

- Stina Dabrowski: Klarar sig inte de svarta i Sydafrika utan de vita?
- Peter Wallenberg: Det är klart att de inte gör. De har helt enkelt inte den kompetens som krävs.
- S.D.: Vad beror det på?
- P.W.: Då kommer man in på väldigt svåra frågor för oss svenskar. De har andra förutsättningar.
- S.D.: Beroende på gener?
- P.W.: Utveckling. De är på samma nivå som vi var för 150 år sedan.

Tillsammans med uttalandet från Leif Östling på Scania får det mig att undra hur det egentligen står till i de Wallenbergska miljöerna, i allt från styrelserummen till herrbastun - om det nu är så stor skillnad på lokalerna, mer än färgen på träinredningen.

Det upprörande är egentligen inte vad de säger - även om det är ovanligt grova grodor - utan att de faktiskt tycks mena det. Östlings så kallade ursäkt var ju något av det tamaste jag läst på länge. Jag fattar inte att han fick komma undan med denna formulering:

Inget av mina yttranden var avsett att förolämpa och jag beklagar djupt om det har uppfattas på det sättet.

Vadå uppfattats på det sättet? Finns det något annat sätt att uppfatta uttalandet om tyskar och Blitzkrieg på än som riktigt jävla (förlåt!) korkat?

Nästa gång en Wallenbergbulvan klagar över dåliga ersättningar till svenska direktörer och styrelser kan man ju tänka att de får betalt efter kompetens. Östling hade knappast kunnat bli chef för ett tyskt storföretag med den inställning han uppenbarligen har.

(Intressant och andra bloggar om: Leif Östling, Scania, Blitzkrieg, Wallenberg, näringsliv, Michael Treschow, Björn Rosengren, Hans Holger Albrecht, E24)

Först ut med guldbutik på nätet skriver Sydsvenskans Ekonomiredaktion i ett helsidesknäck som inleds med formuleringen…

Anna Jönsson och Johanna Curti har just startat en nätbutik för pärl-, guld- och diamantsmycken. Affärsidén att sälja smycken på nätet är ny i Sverige och Skandinavien men inte i världen.

Problemet är bara att påståendet inte är sant. Det finns redan gott om svenska nätbutiker för smycken. En snabb sökning på “guld + online” på Google ger t ex följande träffar:
Guldshop (Dessutom med bas i Helsingborg och Höganäs.)
Guldlock
Le Shop.se
Och så vidare…

Poängen? Jag är förbluffad över att okritiska knäck av den här typen letar sig in i en stor tidning som Sydsvenskan. Eftersom det inte håller som trendhistoria blir det farligt nära ren textreklam.

Det är ok att skriva att Fuglesang är första svensk i rymden. Det är ett hyggligt säkert och faktabaserat påstående. Men att hävda att något, nästan vad som helst, händer för första gången (särskilt på nätet) är med mycket stor sannolikt alltid en lögn. Eller i vart fall dåligt kollad fakta. För egen del predikar jag att begrepp som “först” och “störst” endast används när det är helt bevisat - det vill säga i stort sett aldrig.

Den principen brukar vi följa i Rapidus nyhetsrapportering och den har kommit till nytta många gånger när bolag försökt påstå att de är världsunika på sitt område. Det stämmer aldrig, de har bara inte gjort sin omvärldsanalys ordentligt.

Ett praktexempel på området var företaget Instant Infotainment i inkubatorn Minc i Malmö som i starten hävdade att de var först med att göra en mobil lösning för turistinformation. Användaren kunde ringa att nummer när de stod vid en staty i stan och slå in en kod för att få en berättelse uppläst. En bra story, men vi var tveksamma till om de verkligen var helt unika, så vi skrev inte det.

En vecka senare åkte vi på 3GSM-mässa i Cannes - och det första vi hittade var ett reklamvykort för en mobil turisttjänst i stan! Vykortet har jag sparat - som ett bevis på att först, störst, bäst och vackrast är ord som bör undvikas.

(Intressant och andra bloggar om: Sydsvenskan, medier, journalistik, mediekritik)

Den Horrible Engdahl i Akademien gillar inte bloggar. Så här svarade han i en intervju i Svenska Dagbladet i helgen på frågan Din relation till bloggar på webben?

- Nix. Jag är inte intresserad av den typen av okvalificerad intimitet.

Provocerande? Tja, kanske lite.

Men mer förvånande att en påstått intelligent man går i fällan att följa en stig som redan är så upptrampad av andra förstå-sig-påare som inget har begripit. Fantasilöst och inte ett dugg spännande tänkt.

Rekommenderar Horace och alla andra att läsa följande inlägg på Beta Alfa 2.0:
De nya medierna ofta missuppfattade

(Intressant och andra bloggar om: Bloggosfären, bloggvärlden, Horace Engdahl, mediekritik)

Bloggade sent i fredags om vem som blir ny politisk reporter på Expressen. Tryckte också i väg ett mail till kollegorna på Resumé för att tipsa om nyheten, med länk till min blogg.

Resultatet blev webbartikeln Hon efterträder Niklas Svensson, publicerad först i dag på resume.se. Noterar denna händelse enbart för att den är ännu ett bevis på hur svårt etablerade medier har att ge credit till bloggvärlden för nyheter.

Kan förstås inte bevisa att Resumé inte fick tipset på annat håll, men är i så fall lite förvånad över att de rent slumpmässigt också skulle göra påpekandet att både Svensson och hans efterträdare kommer från Blekinge…

Faktum är att den enda blogg som numera regelmässigt citeras av etablerade medier är… Niklas Svenssons Politikerbloggen!

Ett ödets ironi?

(Intressant och andra bloggar om: Resumé, Niklas Svensson, Karin Johansson, Expressen, politik, nyheter, bloggvärlden, bloggosfären,medier, mediekritik)

Expressen har hittat en efterträdare till Niklas Svensson som politisk reporter.

Enligt flera källor har Sydsvenskans Karin Johansson i dag sagt upp sig för att gå vidare till jobbet som politisk reporter på Expressen. Hon kom till Sydsvenskan 1998 och har de senaste åren skrivit både politik och kulturknäck samt medverkat på tidningens Kulturblogg.

Precis som Niklas Svensson kommer Karin Johansson från Blekinge. Hon är 35 år och har tidigare arbetat på Blekinge Läns Tidning.

Niklas Svensson tvingades säga upp sig från Expressen sedan det avslöjats att han varit inloggad på socialdemokraternas intranät SAPnet och står nu åtalad för dataintrång. Svensson har sedan han slutade på Expressen återuppväckt Politikerbloggen där han sprutar ut politiska nyheter varvat med initierade hel- och halvsanningar.

(Intressant och andra bloggar om: Karin Johansson, Niklas Svensson, Expressen, Sydsvenskan, politik, journalistik, media, dataintrång. Foto: Sydsvenskan.se)