Medieföretagens strutsetik
Så har det hänt igen. En hög mediechef får gå alternativt väljer att avgå - och företaget mörkar avgångsvillkoren. Resumé skriver i dag om att VLT:s styrelseordförande Tomas Brunegård inte vill berätta hur mycket pengar Lennart Foss får när han lämnar VD-skapet.
Det är både korkat och pinsamt, eftersom det så klart slår tillbaka mot VLT:s journalister och i förlängningen mot hela journalistkåren. Med vilken trovärdighet ska vi kunna begära att andra företag lämnar ut viktig information om inte ens bolagen i mediebranschen visar denna öppenhet?
Tyvärr är det inte första gången det händer. Ett av de mest pinsamma exemplen på dubbelmoral gäller Sydsvenskans förre chefredaktören Hans Månson, som först i en beställd artikel i den egna tidningen öppet gick ut med sina och övriga ledningens villkor.
“En trovärdighetsfråga” hävdade Månson när jag intervjuade honom om saken för Pressens Tidning 2002.
Men när Månson ett par år senare fick sparken var han plötsligt inte lika talför.
VLT har tyvärr också en trist historia med bolagsstämmor där bevakande medier slängts ut.
Tidningsutgivarna borde ta fram en särskild variant av bolagskod för företag i mediebranschen, där det sätts en minimistandard för vilken typ av öppenhet dessa bolag bör visa för att föregå med gott exempel. I långa loppet handlar det om den egna trovärdigheten.
(Intressant och andra bloggar om: VLT, Lennart Foss, Tomas Brunegård, Sydsvenskan, Hans Månson, fallskärmar, media, journalistik, mediekritik)
