Dum, dummare… Höglund eller Svensson?
I debattinlägget Därför åt jag inte moderatmiddag i går i söndagens Expressen försöker Rapports reporter Elisabet Höglund reda ut vad man som politisk journalist får eller inte får göra.
Hon slår in många öppna dörrar och hela artikeln andas pretto lång väg, när frågan ändå är rätt enkel:
Självklart ska politiska journalister röra sig bland de folkvalda, ju mer desto bättre. Problemet är snarare att allt för många reportrar är för fina i kanten för att göra det hårda fotarbete som krävs för att dra fram en egen nyhet.
Men att äta lunch eller middag med en politiker innebär faktiskt inte att man måste hångla upp dem, som Höglund tycks mena. Direkt korkad blir argumentationen då hon försöker förklara skillnaden mellan lunch och middag:
Om en journalist däremot äter middag med en politiker, sker detta utanför arbetstid, på journalistens fritid. Middagsätande är ofta betydligt mera intimt än lunchätande. Det dricks ofta vin och kanske också sprit och mörkret gör, att det är lättare att “gömma sig” undan blickar från allmänheten. En middag blir mer personlig, mer privat, kanske rentav intim. Finns alkohol med i bilden, så kan relationen mellan journalisten och politiken snabbt förändras till en alltmer privat historia. Gränser kan överträdas, som aldrig får överträdas.
Jag antar att man måste ha jobbat halva sitt liv i statstelevisionens tjänst för att tro att en middag per definition sker “utanför arbetstid”…
Som underhållande kontrast rekommenderas Niklas Svenssons svarsartikel Riktiga reportrar festar med makten.
(Intressant och andra bloggar om: Reinfeldt, Schenström, Elisabet Höglund, Rapport, Niklas Svensson, Politikerbloggen, TV4, politik, media, mediekritik)
