Den rutinerade murveln Lars Adaktusson går i SvD-krönikan Svenska medier måste leva upp till etiska mål till angrepp mot att svenska journalister agerar åklagare och domare. Utgångspunkten är den friande domen i Skandiahärvan precis före jul, där den tidigare chefen Lars-Eric Petersson frikändes.
Adaktusson skriver bland annat att “En naturlig konsekvens av Skandiahärvan och den frikännande domen mot Lars-Eric Petersson borde vara en tuff pressetisk självrannsakan inom hela den svenska mediebranschen. För att inte ytterligare rasera tilltron till journalistiken och för att förhindra att fler enskilda får sin tillvaro slagen i spillror, är det nödvändigt att tydligt markera gränsen mellan berättigad granskning och medial personförföljelse.”
och “Visst kan ledande personer och beslutsfattare agera klandervärt även om det formellt sett inte är brottsligt och visst är det mediernas uppgift att granska makten inom olika samhällssektorer. Men när anklagelser och påstådda oegentligheter som skildras i medierapporteringen motsägs fullständigt i tillämpningen av lagstiftningen, finns det anledning att fundera över publicitetens innehåll.”
Det är frestande enkelt att hålla med, men problemet är att Adaktusson lånat sig till den populära sporten “budbärarskytte”, något som tränas flitigt i styrelserummen och bland politiker. För att ta ett mål till domstol måste nämligen en åklagare vara tillräckligt övertygad om att nå en fällande dom, annars är det tjänstefel. Så när “medierapporteringen motsägs fullständigt i tillämpningen av lagstiftningen” är det egentligen åklagarväsendet som borde stå i skottgloggen för Adaktussons kritik, om han nu menar att anklagelserna som förs fram via medierna är grundlösa.
Det problem som däremot finns i mediernas sätt att rapportera, och som Adakutsson borde ha skjutit in sig på, är att man okritiskt återger vad åklagare och polis berättar. Även om det förväntas finnas ett mått av opartiskhet inledningsvis blir åklagaren en uppenbar part i målet när ärendet går till domstol. Då borde också åklagarnas insatser och substansen i anklagelserna granskas lika ingående som de åtalades gärningar. Men det sker i stort sett aldrig, utan medierna låter åklagaren agera domstol. Däri ligger det stora felet.
Problemet förstärks dessutom av att polis och åklagare vanligtvis läcker friskt redan under den känsliga utredningstiden, medan många försvarsadvokater följer de restriktioner de åläggs i särskilt känsliga fall och utredningslägen. Åklagarens version får därför oftast stå oemotsagd, vilket ytterligare färgar bilden av “skurken” redan innan målet når domstolen.
Jan Guillou har tidigare föreslagit restriktioner för bevakningen av rättsfall. Det är givetvis en orimlig begräsning av tryck- och yttrandefriheten, men däremot går det att argumentera för en betydligt mer balanserad och även mer kritisk granskning av rättsliga utredningar. Hur kommer det sig att bristerna i åtalen alltid kommer fram först sedan de dömda suttit av flera år av sina straff, i stället för mitt under rättegången när alla bevis faktiskt ligger öppna för granskning av så väl domstol som omvärld? Det är ju därför vi har offentliga rättegångar, för att den rättsliga prövningen ska kunna granskas.
Slutsatsen blir alltså den rakt motsatta - att medierna är för rädda att lägga sig i och störa rättsprocessen, så de nöjer sig med att redovisa åklagarens och den misstänktes versioner men försöker sällan gå till botten och hitta sanningen. Ur det perspektivet har Adaktusson rätt i att det är “nödvändigt att tydligt markera gränsen mellan berättigad granskning och medial personförföljelse“, men han drog fel slutsats om var felet begås.
(Intressant och andra bloggar om: Skandia, Lars-Eric Petersson, Lars Adaktusson, media, mediekritik, näringsliv, ekonomi, brott, straff)
