Rupert Murdoch utlöste nyligen en ny debatt om betalningsmodeller på nätet, med sitt utspel om at News Corporations sajter ska börja ta betalt för nyheter.
Motargumenten har haglat, alla från Helsingborgs Dagblads Sören Karlsson till Arianna Huffington har dödförklarat idén. Mindparks Joakim Jardenberg publicerar Matematik för nybörjare - att ta betalt för nyheter på nätet och konstaterar att det inte går att få ekonomi i betalmodellerna.
Problemet är att så fort den här frågan kommer upp blandas äpplen och päron på ett sätt som gör det helt omöjligt att följa argumentationen. Efter att i nästan tio år ha drivit nyhetstjänsten Rapidus, som faktiskt kunnat överleva på att ta betalt direkt av abonnenterna för journalistiskt material, kan jag med gott samvete säga:
Det går att ta betalt för nyheter på nätet - och det går att tjäna pengar på det!
Men det faktum att det går att ta betalt för vissa nyheter gör inte att det går att ta betalt för vad som helst. Det krävs att materialet är unikt och håller hög kvalitet. En genomsnittlig dagstidningssajt når inte upp till något av dessa båda krav, alltså är det meningslöst att ens försöka.
Kravet på unikt material är helt avgörande. Om samma nyhet finns ett klick bort på en annan sajt finns ingen anledning att betala för det. Och när konkurrensen inte bara kommer från andra redaktioner utan även från bloggar och företag och organisationers egna hemsidor är det något av ett Mission Impossible att särskilja sig genom unika nyheter på en bred nyhetssajt.
Lösningen stavas i stället: N-I-S-C-H
Internet skapar möjligheter för kanaler som är så smala att det inte är lönt att ta upp konkurrensen med dem. De kan alltså vara unika i sitt material. Genom att rikta sig till en specifik målgrupp kan de också gå på djupet på ett helt annat sätt än vad en bred nyhetssajt kan. Det ger kombinationen unikt material och hög kvalitet - och det är något som går att ta betalt för.
Joakim Jardenbergs matematiklektion påstås visa att tidningar som Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad bara skulle tjäna några hundratusen kronor i månaden på en betaltjänst som Aftonbladet Plus. Uppställningen ser logisk ut vid en första anblick, men innehåller ett avgörande fel. Varför göra Aftonbladets 29 kronor i månaden till absolut sanning? Varför skulle inte 100 eller 1.000 kronor vara relevant att räkna på. Visst, gruppen intresserade skulle krympa - det ligger så att säga i idén med nischer. Samtidigt går det att ta mer betalt av denna smalare grupp.
Rapidus har tagit ca 5.000 kronor per årsabonnemang för sitt digitala nyhetsbrev sedan starten år 2000. Kvalitetskraven på alla nyheter har legat högt och framför allt har alla nyheter varit helt unika - och det har varit framgångsrikt.
Med de redaktioner som finns i de flesta tidningsföretag skulle det gå att bygga en serie av nischtjänster baserade på betalda abonnemang. När alla gnäller om nyhetshetsen skulle reportar få ägna sig åt fördjupning, eftersom bara hög kvalitet på materialet kan garantera betalningsviljan och i förlängningen betaltjänsternas överlevnad.
Är detta räddningen för alla krisdrabbade medieföretag?
Nej, nischade betaltjänster kommer aldrig kunna ersätta förlusten av andra intäkter. Men de är ett komplement till övriga intäkter. Här ligger den andra vanliga missuppfattningen - att en enda ny intäktsmodell ska ersätta den gamla annonsmodellen. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom handlar det om att tio eller kanske hundra intäktskällor kommer att vara lösningen. Det kräver dock en större omställning än de flesta medieföretag tycks ha förstått. Om det var svårt att ställa om från publicering i en kanal till två eller tre - hur svårt ska det då inte vara att ställa om från två intäktskällor till femtio eller hundra?
UPPDATERAT: Dagen efter detta blogginlägg publiceras texten även i min nya hemmatidning Sydsvenskan under rubriken Nischade nyheter lönsamt komplement.
(Intressant och andra bloggar om: journalistik, ekonomi, medier, Rupert Murdoch , Arianna Huffington, Joakim Jardenberg, Mindpark, Rapidus, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad.)
