Frostberg i San Francisco

(UPPDATERAD 16:50) Det finns sannolikt inte någon bransch i världen som är sämre på att informera om sin egen verksamhet, än mediebranschen och dess företag.

Det visar sig inte minst i dag, när Norrköpings Tidningar lägger bud på resterande 32 procent av aktierna i min gamla tidning Östgöta Correspondenten.

Kl 08.30 i morse väcktes jag av ett expressbud från Posten, som ringde på dörrklockan för att leverera ett brev från Lennart Foss, VD för Norrköpings Tidningars Media AB. Foss skriver vänligt att han vill köpa mina 20 aktier i Corren.

Kliade mig yrvaket i skallen, satte på en kopp te och funderade… missade jag denna viktiga nyhet i veckan? Att NT redan köpt majoriteten i Corren är känt, men vad som skulle hända med oss övriga småaktieägare har det varit tyst om - så när som på ett litet ägaruppror.

Kopplar upp mig för att kolla nyheterna, men inte en rad på www.corren.se eller www.nt.se - hur är det möjligt? Många journalister på Corren är ju aktieägare och borde ha fått samma brev som jag i dag. Hur tänkte de när ingen lade ut något på nätet? Vände de sig bara om i sängen och tänkte att “nästa tidning kommer ändå inte ut förrän på måndag” eller vad är det fråga om? Stackars Foss som köper ett så sömnigt gäng

Och hur tänker Lennart Foss & Co som inte går ut med pressinformation om budet? Visst, Corren är privatägd - men aktien handlas på Alternativa aktiemarknaden en gång i månaden.

Och nästa handelsperiod på Alternativa är på måndag - där kostar aktien 370 kronor, jämfört med de 650 kronor som NT nu bjuder. Vad ska Foss säga till de aktieägare som inte är hemma i helgen och missar informationen om budet, trots expressutdelning, och säljer till mer välinformerade köpare på måndag? (På Alternativa handlas aktien till en i förväg fastställd kurs, så kursen kommer inte justeras när handeln öppnas på måndag. Enda alternativt är att ledningen för Alternativa ställer in handeln i aktien.)

Eftersom informationen inte kommunicerats på annat sätt kommer här ett snabbt sammandrag av budet:
- NT bjuder 650 kronor per aktie
- Tillträdesdag är tidigast 1 augusti och senast 15 augusti
- Årets utdelning på 18 kronor per aktie kommer ske innan köpet genomförs
- Aktieägarna måste svara på budet senast den 23 maj

UPPDATERAT: Nu har medievärlden också vaknat - och till min (positiva) förvåning så ger TT faktiskt credd till en blogg! Just nu toppar TT-telegrammet om affären Correns egen sajt, med källangivelsen till denna blogg

Intressant och andra bloggar om: Östgöta Correspondenten, Corren, Norrköpings tidningar, NT, medier, uppköp, Lennart Foss, Alternativa aktiemarknaden

Rapporteringen kring rättegången mot Tito Beltran tar sig allt mer absurda former för varje dag som går. Jag tänker då inte i första hand på löpsedlarna om kändisar i vittnesbåset eller Beltrans sammanbrott under rättegången - även om det blir allt mer svårt att skilja rättegångsrapporteringen från de dokusåpor som normalt toppar löpen.

Nej, det gäller rapporteringen kring Tito Beltrans förtalsanmälan av Thomas Bodström och Maria Lundqvist efter en artikel i Expressen, något bland andra DN skrev om i måndags i artikeln Beltran har anmält Bodström och Lundqvist för förtal. I dag kom uppföljningsartikeln JK avskriver Beltrans förtalsanmälan.

Att anmälan skulle avskrivas med vändande post var en självklarhet, eftersom den innehåller ett avgörande juridiskt fel. Även om det skulle handla om förtal är varken Bodström eller Lundqvist ansvariga, utan det är Expressens utgivare Otto Sjöberg. Det vet möjligen inte Beltran, men de journalister som rapporterade om anmälan i måndags - eller åtminstone deras redaktörer - borde ha haft denna grundläggande kunskap om ansvarsfrågorna inom sitt eget område.

Botten!

(Intressant och andra bloggar om: Tito Beltran, Thomas Bodström, Maria Lundqvist, media, mediekritik, juridik)

Den rutinerade murveln Lars Adaktusson går i SvD-krönikan Svenska medier måste leva upp till etiska mål till angrepp mot att svenska journalister agerar åklagare och domare. Utgångspunkten är den friande domen i Skandiahärvan precis före jul, där den tidigare chefen Lars-Eric Petersson frikändes.

Adaktusson skriver bland annat att “En naturlig konsekvens av Skandiahärvan och den frikännande domen mot Lars-Eric Petersson borde vara en tuff pressetisk självrannsakan inom hela den svenska mediebranschen. För att inte ytterligare rasera tilltron till journalistiken och för att förhindra att fler enskilda får sin tillvaro slagen i spillror, är det nödvändigt att tydligt markera gränsen mellan berättigad granskning och medial personförföljelse.”

och “Visst kan ledande personer och beslutsfattare agera klandervärt även om det formellt sett inte är brottsligt och visst är det mediernas uppgift att granska makten inom olika samhällssektorer. Men när anklagelser och påstådda oegentligheter som skildras i medierapporteringen motsägs fullständigt i tillämpningen av lagstiftningen, finns det anledning att fundera över publicitetens innehåll.”

Det är frestande enkelt att hålla med, men problemet är att Adaktusson lånat sig till den populära sporten “budbärarskytte”, något som tränas flitigt i styrelserummen och bland politiker. För att ta ett mål till domstol måste nämligen en åklagare vara tillräckligt övertygad om att nå en fällande dom, annars är det tjänstefel. Så när “medierapporteringen motsägs fullständigt i tillämpningen av lagstiftningen” är det egentligen åklagarväsendet som borde stå i skottgloggen för Adaktussons kritik, om han nu menar att anklagelserna som förs fram via medierna är grundlösa.

Det problem som däremot finns i mediernas sätt att rapportera, och som Adakutsson borde ha skjutit in sig på, är att man okritiskt återger vad åklagare och polis berättar. Även om det förväntas finnas ett mått av opartiskhet inledningsvis blir åklagaren en uppenbar part i målet när ärendet går till domstol. Då borde också åklagarnas insatser och substansen i anklagelserna granskas lika ingående som de åtalades gärningar. Men det sker i stort sett aldrig, utan medierna låter åklagaren agera domstol. Däri ligger det stora felet.

Problemet förstärks dessutom av att polis och åklagare vanligtvis läcker friskt redan under den känsliga utredningstiden, medan många försvarsadvokater följer de restriktioner de åläggs i särskilt känsliga fall och utredningslägen. Åklagarens version får därför oftast stå oemotsagd, vilket ytterligare färgar bilden av “skurken” redan innan målet når domstolen.

Jan Guillou har tidigare föreslagit restriktioner för bevakningen av rättsfall. Det är givetvis en orimlig begräsning av tryck- och yttrandefriheten, men däremot går det att argumentera för en betydligt mer balanserad och även mer kritisk granskning av rättsliga utredningar. Hur kommer det sig att bristerna i åtalen alltid kommer fram först sedan de dömda suttit av flera år av sina straff, i stället för mitt under rättegången när alla bevis faktiskt ligger öppna för granskning av så väl domstol som omvärld? Det är ju därför vi har offentliga rättegångar, för att den rättsliga prövningen ska kunna granskas.

Slutsatsen blir alltså den rakt motsatta - att medierna är för rädda att lägga sig i och störa rättsprocessen, så de nöjer sig med att redovisa åklagarens och den misstänktes versioner men försöker sällan gå till botten och hitta sanningen. Ur det perspektivet har Adaktusson rätt i att det är “nödvändigt att tydligt markera gränsen mellan berättigad granskning och medial personförföljelse“, men han drog fel slutsats om var felet begås.

(Intressant och andra bloggar om: Skandia, Lars-Eric Petersson, Lars Adaktusson, media, mediekritik, näringsliv, ekonomi, brott, straff)

Läser, apropå den makalösa mediala bevakningen av utnämningen av Ewa Björling till ny handelsminister, en krönika av Sydsvenskans Andreas Ekström.

I krönikan, som publicerades i Journalisten i oktober 2006, ironiserar Ekström över vilka banala ting som numera kan fälla en minister.

Den är skriven som ett framtidsscenario av en ministertillsättning (och avsättning) år 2025 - men Reinfeldts uppläsning av Björlings “brottskatalog” på presskonferensen i onsdags ligger inte långt från Ekströms ironiska framtidsvision. Det bör säga allt…

PS. Är det någon som vet vad en handelsminister gör?

(Intressant och Andra bloggar om: Andreas Ekström, Reinfeldt, Ewa Björling, politik, mediekritik)

Bonnier är en fantastisk spelare som tar sig råd att göra sådana här satsningar, men om 28 personer lämnar inom ett år kanske det är något som inte står helt rätt till. Genomförandet har varit undermåligt, liksom riktningen, varför man gör detta och vem målgruppen är. Det är väldigt tråkigt att det inte rattats bättre.

Uttalandet kommer från den förre DiTV-reportern Olof Engvall och är hämtat från en intervju jag gjorde med honom i dag för Rapidus, apropå att han nu byter jobb från Dagens Industris TV-satsning till seniorkonsult på reklambyrån Hilanders i Helsingborg.

Eftersom Engvall har gedigen erfarenhet från SVT vet han sannolikt vad han talar om…

(Intressant och andra bloggar om: Dagens Industri, DiTV, Bonnier, mediekritik, webb-tv)

Mats Odell luftar en intressant fråga kring modern opinionsbildning, de begränsade möjligheterna att bemöta ledar- och debattartiklar samt bloggen som ny kanal när andra vägar är stängda, även för yrkespolitiker.

Och han gör det förstås på en blogg, nämligen hos Politikerbloggen.

Själv hade jag tyckt det var mer spännande om DN Debatt hade släppt in ett sådant inlägg hos sig och samtidigt funderat över hur man i högre grad skulle kunna kombinera sidans exklusiva ställning med ett verkligt intressant debattforum. För rimligen är ändå inte Mats Odell den som drabbats hårdast av DN:s grindvakter.

Beta Alfa skriver också om Odells inlägg på Politikerbloggen, liksom Dagens Media där DN Debatts Mats Bergstrand försvarar sig. Det försvarsinlägget har dock inte uppmärksammats av Politikerbloggen.

Uppdaterad: Jag misstänkter att det är den här artikeln på DN Debatt som fick Odell att gå igång. Lite ironiskt är det då att Odell skriver själv på DN Debatt i dag om alliansregeringens stopp för förslaget på nya storregioner, bara två dagar efter att han på Politikerbloggen angripit DN Debatt.

Intressant och andra bloggar om: Odell, regeringen, DN Debatt, media, politik, kristdemokraterna, etik

Pressens Tidning bytte namn till Medievärlden, men frågan är om så mycket blev bättre för det. Dagens nyhet Google låter annonsörer betala för händelser är till exempel ingen direkt nyhet för den som hängt med.

Möjligen är det nytt att Google nu breddar konceptet, men lösningen att en annonsör betalar först vid nedladdning av en programvara eller efter genomfört köp har funnits länge. Även om den huvudsakligen varit förbehållen Googles egna produkter.

Se till exempel annonsen för Firefox nedan. Jag får inget betalt om du klickar på den, men däremot om du laddar hem programmet och installerar på din dator. (Och nej, jag får inte uppmana dig att göra det enligt kontraktet med Google AdSense.)

Den intressanta frågan blir då förstås - hur följer Google processen i varje steg? Och vad mer kan de se av det som sker på din dator?

(Intressant och andra bloggar om: Google, media, annonser, Mediavärlden, journalistik)

När jag nyligen landade i Sverige efter en dryg månad på resande fot och försökte komma ikapp nyhetsflödet, kunde jag snabbt konstatera att två händelser konkurrerat ut alla andra i fråga om politisk tyngd:

1) Några så kallade medieproffs hade kommit på att Carl Bildt bloggar. Och de tyckte inte om det.

2) Magnus Uggla hade sjungit något om “en skum polack” i schlager-SM och det vållade rabalder.

Härligt perspektiv på tyngden i den svenska politiska debatten. Möjligen missade jag också en eller annan löpsedel om Lasse Brandebys äventyr på dansgolvet.

Försöker trösta mig med att jag i stället haft möjlighet att under en vecka på plats i Kanada diskutera hur ett land driver en innovationsstrategi för att ta upp kampen med snabbfotade Indien och Kina. Eller hur journalister bättre ska bevaka sådana innovationsprocesser, belyst under en workshop med årets innovationsjournalister på Stanford University. Eller något så enkelt som att lyssna på trendspaningar om utvecklingen inom digitala medier på en konferens i London, arrangerad av Financial Times.

Jag hoppas hinna komma tillbaka med några av alla intryck från dessa nedslag, men tills vidare gäller det väl att följa de senaste turerna i dokusåpan Persson.

(Intressant och andra bloggar om: Carl Bildt, Magnus Uggla, Stanford, journalistik, media, politik)

Ett av Sveriges viktigaste börsbolag släppte sin rapport tidigt i morse. Slår på Aktuellts 21-sändning för att bland annat höra vad som sägs om Ericssonrapporten.

Efteråt petar jag mig förvirrat i öronen. Kan jag ha hört rätt? Det viktigaste med Ericsson, enligt A-ekonomi, är tydligen att bolaget har 700 personer från bemanningsföretag som jobbar inne i koncernen. Det handlar i så fall på sin höjd om en procent av de anställda, närmast anmärkningsvärt lite.

Den redaktör som gjort den nyhetsmässiga bedömningen kan inte bara ha haft en dålig dag. Det är ju en fatal missbedömning av vad som är relevant i fråga om Ericssons rapport. Ett direkt tjänstefel. Men tyvärr är A-ekonomi så kortfattat att programmen oftast blir direkt meningslösa eftersom de varken har den riktiga snabbheten i heta börsfrågor eller det verkliga djup som krävs i analyserna för att kunna tillföra något utöver det man redan fått på webben.

Och apropå webben är det pinsamt att på svt.se ligger fortfarande morgonens sändning av A-ekonomi ute som senaste inslag, trots att det gått ett par timmar sedan den senaste ekonomisändningen i Aktuellt 21.

Nej, tyvärr är inte A-ekonomi mycket att hurra för och skulle lika gärna kunna läggas ner.

(Intressant och andra bloggar om: A-ekonomi, Aktuellt, SVT, Ericsson, journalistik, media, mediekritik)

Så har även de (över)mogna medierna hittat “nyheten” om Anders Borgs framträdande i TV-programmet Diskutabelt. Filmen har legat på YouTube och cirkulerat i bloggosfären i nära en månad, innan Expressen och Aftonbladet i dag har hittat den… dessutom väldigt simultant, så någon har väl till slut väckt dem ur törnrosasömnen med ett tips.

Än en gång har alltså användarna slagit publicisterna på fingrarna i kampen om att vara först med nyheten.

Extra pinsamt blir det för interaktiva Aftonbladet att de länkat upp klippet under vinjetten “Aftonbladet TV” och fördröjer hela visningen i en mindre evighet genom att visa reklam först - i stället för att bara länka till YouTube-klippet. Det är inte mycket de tycks ha förstått av den nya vågen på nätet.

Själv hittade jag en notering om denna nya utveckling hos Signerat Kjellberg, som i sin tur hittade TV-klippet med Borg via ett tidigare inlägg på min blogg och länkar hit. Så kan bloggvärlden också fungera

(Intressant och andra bloggar om: Anders Borg, YouTube, Aftonbladet, Expressen, TV3, politik, journalistik, media, mediekritik)

Det finns en del bloggare som tycker att Carl Bildt gjorde en strålande undanmanöver i TV4-intervjun med Ulf Kristofferson i går kväll, bland andra Den där Tomas, i ett alldeles utmärkt och läsvärt inlägg där hela intervjun analyseras bit för bit.

Men jag håller inte med om just slutsatsen kring Bildts skicklighet. Han gjorde nämligen inte alls särskilt bra ifrån sig. Bildts enda räddning var att Kristofferson gjorde en långt mycket sämre insats. Stora delar av intervjun var ju t ex helt ohörbar eftersom de bara babblade i mun på varandra. (Och det går att ställa politisk diagnos på många bloggare genom att läsa vem de tyckte avbröt vem.)

Egentligen fanns det bara en fråga som Ulf Kristofferson borde ha pressat Bildt på:

Varför fick du behålla dina optioner, i strid med stämmobeslut?

Personligen tror jag inte Bildt går att muta, åtminstone inte med optioner. I sådana fall är vänskapsband från tiden i diverse styrelser betydligt värre. Och dessa kan han naturligtvis inte åtalas för.

Det som förvånar är dock Bildts klantiga hantering av hela frågan. Han verkar inte ha begripit kraften i frågan. Vanligt folk har inte precis optioner. Inte journalister heller. Oavsett vad Bildt hade rätt till i den där styrelsen så blir det problem när varken publiken eller budbäraren förstår, utan tycker optioner rimmar på mutor och styrelsebeslut är synonymt med pilsner i herrbastun. Försöken att koppla optionerna till TV4 och AP-fonderna föll platt och visade om möjligt ännu mer på avståndet mellan optionsministern och folket i stugorna.

Om Bildt nu faktiskt hade rätt till optionerna som någon slags extra styrelsearvode, då ska han så klart ta pengarna. Det kan inte vara straffskatt på att bli utrikesminister. Men varför krånglar han i så fall in sig i resonemang om att han inte kunde avstå från dem, att han inte kunde göra sig av med dem tidigare osv?

Det är inte heller likt Carl “järnkollen” Bildt att ha fel och hans förklaringar i dag om att han möjligen haft fel när han uttalade sig i höstas känns därför inte trovärdiga. Eller som Göteborgs-Posten skriver i sin ledare: Det lät dessvärre mest som en slingrig efterhandskonstruktion.

Och slutligen, varför är avtalet mellan Bildt och Vostok Nafta hemligt. Om det nu inte är något skumt där så hade det varit enklare att offentliggöra det rakt av.

Nej, jag tror inte det är något ruttet i själva överenskommelsen, däremot stinker hela hanteringen av det som nu blivit en affär. Men eftersom Kristofferson aldrig kom till skarpt läge slapp Bildt alla dessa följdfrågor.

Att Kristofferson sedan recenserar Bildt med omdömet Hans tillvägagångssätt är inte smart säger mer om var nivån ligger i deras relation…

“Det började med att han slog tillbaka”, typ.

Läs också måndagens ledare i Expressen, Ovärdigt av en utrikesminister, som ger ett bra perspektiv på hela frågan. Även Sydsvenskans Henrik Bredberg ger en bra bild av varför Bildt har problem med optionsaffären på ledarsidan i dag, tisdag.

Se vilka bloggar som kommenterar detta inlägg!

(Intressant och andra bloggar om: Carl Bildt, Vostok Nafta, optioner, TV4, Ulf Kristofferson, politik, media, journalistik, mediekritik)

Äntligen lite spänning i svensk politik. Men så synd att samtliga involverade då kapitalt misslyckas i sina roller.

Ulrica Messing är så ovan vid oppositionsrollen att hon tror det går att kasta ur sig vilka påhittade anklagelser som helst, möjligen med förhoppningen att någon skit ska klibba fast vid Bildt. Genom att kräva att Fredrik Reinfeldt ska intyga att Bildt inte har skrivit på något otillbörligt avtal med Vostok Nafta får hon det att låta som att det finns ett sådant (otillbörligt) avtal. Snälla nån, Bildt må vara girig och dryg - men dum är han inte.

Bildt å sin sida verkar fortfarande något ringrostig i rollen som makthavare. Hans gamla trick för att mästra journalister och ta kommandot över intervjuaren fungerade inte i kvällens TV4-intervju. Den enda relevanta frågan att svara på var varför han fick behålla optionerna när det finns stämmobeslut på motsatsen för ledamöter som lämnar styrelsen. Bildt hänvisar till det fullständiga dokument som ska finnas på Vostok Naftas hemsida, men där hittar jag inget färskare än en pressrelease från 28 december. Enda förtjänsten i intervjun var att Bildt visade mer tålamod än kanske någon gång tidigare.

Men sämst av alla klarar sig den rutinerade TV4-reportern Ulf Kristofferson i rollen som skjutjärnsreporter. Han borde ha all nödvändig erfarenhet, men i stället för att ställa raka och tydliga frågor trasslar han in sig i långa monologer. Om Bildt inte hade avbrutit utläggningarna då och då undrar jag om han någonsin hade fått svara på frågorna.

Det blir kort sagt underkänt för samtliga inblandade i kvällens optionsdrama.

Därmed inte sagt att det inte finns anledning för Fredrik Reinfeldt att gå in. Tvärtom. Även om Bildt skulle visa sig ha rätt till optionspengarna är affärens alla turer nu så invecklade att den blivit en betydligt allvarligare belastning för Reinfeldt än både svarta barnflickor och obetalda TV-licenser, vilket jag påtalade i ett blogginlägg redan i fredags.

Andra som bloggar om optionsskandalen:
- Mikael Larsson (s)
- The Bejconpire
- Morfars blogg
- Åke Nyhlen (s)
- Jah Hollis
- Peter Hultqvist (s)
- Per Westberg, kyrkoordnaren
- Management

(Intressant och andra bloggar om: Carl Bildt, optioner, Vostok Nafta, Fredrik Reinfeldt, Ulrica Messing, politik, Ulf Kristofferson, TV4, media, mediekritik, journalistik)

Ekonominyheterna har lyckats med ett riktigt insiderscoop i dag - de har hittat ett börsbolag som inte finns, Telelogica.

Eller hittat på, kanske man skulle säga?

Dags för rubriksättarna att sluta dricka slattarna i glöggflaskorna på redaktionen?

(Intressant och andra bloggar om: Telelogic, Ekonominyheterna, media, journalistik, mediekritik, ekonomi)

Medieforskaren Kent Asp gör sig skyldig till något som mest liknar intellektuellt haveri på DN Debatt (27/12) när han kommenterar den minskade valbevakningen 2006 jämfört med 2002. (Tyvärr refereras studien helt okritiskt av tidskriften Medievärlden i webbartikeln Krympt valbevakning en effekt av tabloidiseringen.)

Har du ont om tid, gå direkt till punkt 3 nedan!

I debattartikeln Valbevakningen har minskat drastiskt i svensk press skriver Asp att valbevakningen sammantaget minskat med 25 procent i de fem storstadstidningarna DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP. Mest av alla minskade DN sin valbevakning med cirka 40 procent.

Haveriet i resonemanget består i huvudsak av tre delar:

1) DN har under perioden gått över till tabloid och sannolikt minskat den totala textmängden mellan mättillfällen. Att mäta minskningen i absolut textmängd framstår därför som mindre relevant än att mäta den som andel av den totala journalistiken. Det gäller även för övriga tidningar i mätningen. Oavsett om de gått över till tabloid (GP) eller ej (AB, Exp, SvD) kan ju det totala omfånget på tidningarna också ha minskat under perioden. Asp redovisar inte om valbevakningen minskat som total andel av journalistiken.

2) Det är sällan kvantitet ensamt anses viktigare än kvalitet, men i Asp-studien är det tydligen fallet. Men enbart färre valartiklar 2006 än 2002 behöver ju inte betyda sämre kvalitet på valbevakningen. Det kan till och med vara tvärtom, att färre skräpartiklar publicerats och att kvaliteten därmed generellt ökat. Samma sak gäller för den totalt textmängden, att kortare artiklar kan innebära att ointressanta utläggningar skurits bort.

Det för oss till ett av delresulaten i studien, nämligen att de kommenterande nyhetsanalyserna ökar samtidigt som den rapporterande nyhetsjournalistiken minskar. Om det handlar om kvalificerade analyser skulle det faktiskt kunna innebära att läsarna fått mer kunskap och mindre okritiskt upprapande av politiska budskap jämfört med tidigare val. Tyvärr är väl inte det alltid fallet, eftersom det finns gott om dåliga nyhetsanalyser av okvalificerade politiska journalister. Men att endast utifrån kvantitetsiffrorna föra ett resonemang om valbevakningen känns snudd på lurendrejeri. Kvalitetsaspekten må vara svårare att mäta, men är högst relevant.

3) Asp kommenterar också att andelen text i valbevakningen gått från 60 till 50 procent i senaste valet. “Tendensen är alltså att morgonpressen blir alltmer lik kvällspressen” skriver Asp i DN. Här gör Kent Asp sin kanske allvarligaste groda i hela undersökningen. Menar han att bildjournalistik inte räknas? Väldigt fördomsfullt mot en hel yrkeskår i så fall. Eller hur ska resonemanget tolkas?

Själv har jag en teori att bildjournalistiken inför valet 2006 spelade större roll än alla artiklar som skrevs. Jag skulle gärna se en särskild studie av bildjournalistiken. Vi möttes ständigt av leende partiledare från Alliansen, varje gång snyggt synkade vad gällde klädsel, vilken kamera de skulle titta in i osv. Alliansledarna åkte tåg tillsammans, åkte rulltrappa tillsammans, åkte buss tillsammans… Ja, de balanserade till och med olagligt på järnvägsspår tillsammans. Ständigt leende och utstrålande en stark och positiv kraft.

Jag kan inte minnas en enda bild på sura borgerliga partiledare (åtminstone inte före folkpartiskandalen i valets slutskede). Ställ det mot hur Göran Persson ständigt framställdes som trött, fet, dryg, arrogant, slutkörd, redan en förlorare, dominant härskare, sur, utan lust osv.

Inte undra på att Alliansen vann valet, men det var inte de politiska reportrarna som gjorde jobbet. Det var pressfotograferna, redigerarna och alla andra som var inblandade i bildurvalet. Det hade varit en intressant studie att läsa om!

Kent Asps studie kommenteras också av:
JoshLyman
Beta Alfa 2.0
Johanna Falk
Aftonbladets ledarsida

(Intressant och andra bloggar om: Kent Asp, DN Debatt, politik, journalistik, media, val 2006, Alliansen, mediekritik)

Jag har noterat en intressant sak i de senaste veckornas rapportering kring salladskonflikten i Göteborg, där hotell- och restaurangfacket satt en salladsbar i blockad för att de vägrar teckna kollektivavtal. Eller snarare: Jag har noterat avsaknaden av en intressant upplysning.

Vad sjutton är ett kollektivavtal? Och vad ska det vara bra för?

Jag har själv läst statsvetenskap (dvs political science), men kan inte redogöra för detta i detalj. Jag driver företag, men har valt en form med fria uppdragstagare som gör att vi slipper hantera sådana här frågor. Kort sagt: Jag vet inte.

Och jag är helt säker på att en majoritet av dem som läst om salladskonflikten inte kan redogöra för poängen med ett kollektivavtal. Därmed kan de inte heller ta ställning till konflikten och de stridande parternas argument, som inskränker sig till att kollektivavtal är bra eftersom det är så den svenska modellen ser ut (fackets version) respektive att man inte vill bli tvingad till avtal (salladsbarens ägare).

Men problemet är sannolikt större än så - jag tror inte ens en majoritet av de journalister som skrivit om kollektivavtalsbråken, varken i Göteborg eller tidigare i Vaxholm, har en aning om vad kollektivavtal egentligen handlar om.

Pedagogiken har inte underlättats av att de politiska blocken tydligt slutit upp för respektive sida. Fram tills nu, vill säga. I ett försök att blidka LO (ärligt talat, kan det finnas någon annan anledning?) gör Fredrik Reinfeldt en helomvändning och försvarar fackets rätt att tvinga fram kollektivavtal, trots att han tidigare kallat fackets ingripande i Vaxholm för “erbarmlig”.

Dagens Nyheter ger i dag ett utmärkt perspektiv på frågan i huvudledaren Alliansen försvarar Vaxholms fästning. Men fortfarande är det ont om förklaringar av själva grundfrågan:

Vad är ett kollektivavtal och vad ska det vara bra för?

Samma sak gällde när Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skrev om kollektivavtalen den 17 december i krönikan Rätten att topprida andra. Eller när Svante Nycander på Brännpunkt, samma dag i samma tidning, i debattartikeln Salladskonflikten i Göteborg ingen skandal hävdar att kollektivavtalen kommit till på arbetsgivarnas önskan.

Ingen av dem ger en närmare förklaring. Kan det bero på att det inte finns några vettigare argument än “så har vi alltid gjort”?

Andra ledarartiklar i SvD i ämnet:
- Regeringen sviker av taktiska skäl (16 dec)
- Facket ska inte ha så här mycket makt (13 dec)

(Intressant och andra bloggar om: kollektivavtal, politik, LO, blockad, Wild’n Fresh, Vaxholmsmålet, Reinfeldt, regeringen, facket)