Frostberg i San Francisco

Applechefen Steve Jobs bejublade framträdanden har på senare tid blivit allt mer förutsägbara. Många av nyheterna är redan mer eller mindre kända via en rad olika Applebloggar och sajter med kvalificerat teknikskvaller.

Några av dem har uppenbarligen haft så bra ingångar hos Apple, att läckorna till slut blivit för besvärande för kontrollfreaket Steve Jobs. Nu stänger sajten Think Secret efter en uppgörelse med Apple, meddelas i en kortfattad pressrelease.

Think Secrets upphovsman är Nicholas Ciarelli, en Harvardstudent som skrivit under signaturen Nick dePlume tills Apple stämde honom. Han var också redaktör för The Harvard Crimson, som skrev om saken efter att hans identitet avslöjats i Apples stämningsansökan. Artikeln beskriver bland annat avslöjanden av Applenyheter som iPod och iMac Mini.

Frågan är bara om Apple tystat en besvärande läcka eller snarare tvingats köpa sig ur ett knivigt läge, efter att ha förlorat två liknande tvister i domstol, enligt artikeln With deal, Apple settles last of lawsuits to stop leaks i International Herald Tribune. I de tidigare fallen menade domstolarna att webbsajter har samma skydd som journalister och därmed går fria från Apples jakt på källor. Hur som helst sänder stängningen av Think Secret fel signaler till andra bloggare.

Men det tycks inte ha stoppat läckorna ännu. Tvärtom gör det senaste ryktet gällande att Apple släpper nyheten om en ultratunn bärbar dator vid Macworldmässan i San Francisco i mitten av januari, när Steve Jobs uppträder den 15 januari. Åtminstone om man får tro AppleInsider som förutspådde denna produktnyhet redan i början av 2007. Vi får väl se om deras källor är lika välunderrättade som Think Secrets.

(Intressant och andra bloggar om: Apple, Steve Jobs, Nicholas Ciarelli, Think Secret, AppleInsider, iPod, Mac World Expo, medier, nyheter, USA, censur, The Harvard Crimson)

Rättssystemet i USA tar upp en ny kamp mot medierna. Den 24-årige frilansjournalisten Josh Wolf riskerar att få sitta ett år i fängelse för domstolstrots (contempt of court) efter ett utslag i går. Han har vägrat överlämna opublicerade videoband från en demonstration i San Franciscos Mission District förra året och nyheten toppar The Chronicles förstasida i dag Cameraman jailed for not yielding tape / JOURNALISTS’ RIGHTS? ‘Every person … has to give information to the grand jury if the grand jury wants it,’ judge tells S.F. freelancer medan Wolf väntar i häktet på ett utslag om han kan släppas mot borgen eller måste sitta inlåst till juli nästa år.

Frågan sägs gälla utredningen av ett försök att sätta eld på en polisbil, vilket skulle vara ett federalt brott och då gäller inte Kaliforniens starka skydd för journalister och deras källor. Wolfs advokat hävdar däremot att myndigheterna är mer intresserade av att avskräcka medier från att bevaka demonstrationer eller använda sig av anonyma källor, genom att det finns en risk att en domstol senare tvingar fram ett utlämnande av materialet.

Utslaget väcker också frågor om vem som är journalist i dagens digitala mediesamhälle. Freelancer doesn’t want mainstream job

Samtidigt har New York Times fått domstolsutslag på att de måste lämna ut telefonlistor i en historia i spåren av 11 september, där tidningens reportrar fick tips om kommande tillslag mot två islamska välgörenhetsorganisationer. N.Y. Times can’t shield reporters’ phone records, appeals court rules

Redan på fredag är det dags igen då två av Chronicles reportrar ska upp i domstol för att ha vägrat lämna ut materialet bakom en bok om baseboll-stjärnan Barry Bonds misstänkta dopingfall.

(Se vad andra svenska bloggar skriver om: journalistik, media, USA)

I dag slutade fastighetsreportern på businessredaktionen och det var traditionsenligt tårtkalas för att fira av henne. Eller egentligen inte så traditionsenligt, för den här gången stod alla kvar med sina tårtbitar och snackade. Hon måste ha varit särskilt populär, för normalt går alla direkt tillbaka till sin kub och glufsar i sig framför datorskärmen.

Över huvud taget är The Chronicle den mest asociala arbetsplats jag någonsin jobbat på. Under det halvår jag varit här nu har jag inte lyckats skapa en enda personlig relation till någon på redaktionen. De enda tre gånger man gått ut och druckit öl tillsammans har varit i samband med att någon slutat. (Tyvärr har jag missat dessa gravölstillfällen, så i gengäld framstår jag säkert som en asocial typ i deras ögon.)

Detta är inte heller något unikt för just Chronicle, utan de flesta andra i gruppen av svenska journalister vittnar om ungefär samma beteende och stämning på övriga redaktioner som ingår i programmet. I större eller mindre omfattning, men samma grundläggande drag av individuellt beteende finns där.

Stanford-professorn John Koza har kommit på en lösning på det amerikanska valdilemmat, där det inte är säkert att den som får flest röster av folket också blir president. Det hände senast i valet år 2000 när Al Gore “vann” men George W. Bush blev president. Samma sak här hänt tre gånger tidigare i amerikansk historia - 1824, 1876 och 1888.

Haken har hela tiden varit konstitutionen, men Kozas förslag kringgår det problemet och gör det hela till en delstatsfråga. I korthet handlar idén om att delstaterna ska sluta en pakt om att deras elektorer ska rösta på den nationella vinnaren, oavsett utfallet i delstatsvalet. Så länge delstater med en majoritet av elektorsrösterna ansluter sig fungerar systemet - och det är fullt tillåtet. Redan nu tillämpar Nebraska och Maine egna system i presidentvalet.

Frågan är bara om Texas och Kalifornien någonsin kommer ingå en pakt med varandra, frågar sig en statsvetarprofessor i Ohio i artikeln Stanford professor stumps for electoral alternative.

Koza är för övrigt uppfinnaren bakom skraplotten. Jag låter det vara osagt om det också finns en koppling mellan slumpen och politiken.

Vem ska producera din favoritsajt i framtiden? Proffsen i Sonys skrivarverkstäder eller några miljoner hobby-filmare som lägger upp sina klipp på YouTube? Eller en mix av båda?

YouTube är den senaste succén i raden av “consumer-generated media” och enligt deras VD Chad Hurley står man nu för 60 procent av videoströmmarna på Internet i USA. I morse mötte han Sonys Michael Arrieta, senior vice president för Pictures Digital Sales and Marketing, på AlwaysOn Stanford Summit. YouTube lanserade sin sajt i december och har redan nått 100 miljoner nedladdningar per dygn. Imponerande - och utmanande till och med för andra aktörer i den nya Internetvärlden så som Yahoo.

Några perspektiv från debatten:

- Användarna kan nu göra jobbet själva, så om de inte får tillgång till materialet legalt kommer de göra egna grejer. (Eller se till att få loss det kopieringsskyddade materialet ändå och sprida det på nätet, vilket också bidragit till att dra stor publik till YouTube.)

- Konsumenterna tycks vara intresserade av sprida egna bilder och egna videosnuttar, men inte egna låtar. Där handlar det nästan uteslutande om professionellt material. Varför?

- Den samlade massan av användare kommer alltid vara klokare än den professionella skaparna i Sonys skrivarverkstäder, men…

- …de bästa och mest populära videoinslagen, åtminstone på Yahoo, är de där amatörer gett sig i kast med professionellt skapat material och utsatt det för en egen kreativ bearbetning. Till exempel var en hobby-Shakira-video mer populär än den professionella.

Jag återkommer i slutet av konferensen med mina egna funderingar om kampen mellan proffsen och amatörerna.

Över 60 procent av allt material som 21-åringar konsumerar på webben är skapat av någon de känner. Med den skräckvisionen öppnades AlwaysOn-konferensen Stanford Summit på tisdagskvällen i Palo Alto.

Någon källa till statistiken gavs visserligen inte, men ett faktum är att liknande siffror nämns hela tiden och sätter skräck i de traditionella mediebolagen samtidigt som det öppnat möjligheter för teknikbolag som vill bygga lösningar för dessa “communities” och “social networks”.

Det är alltså ett genomgående tema för debatten i Silicon Valley just nu, oftast omnämnt som web 2.0, och i morgon bitti diskuterar bland andra YouTube och Sony hur långt “consumer-generated media” kan gå.

AlwaysOn bygger för övrigt själva på idén att användarna är producenter av innehållet. På deras sajt skriver experter inom olika områden om sina specialämnen. Redaktionen är minimal och ägnar sig mest åt att editera sajten och skriver på sin höjd en fjärdedel av materialet. Idén är att det ute i Silicon Valley finns så många experter som kan sina områden bättre än någon journalist någonsin kommer att göra, så varför inte låta experterna skriva direkt. Och folk gör det med glädje - gratis.

Det går att komma med invändningar såsom frågan om oberoende, men som journalist måste man ändå ödmjukt konstatera att de tekniska möjligheterna har förändrat verkligheten. Frågan är vilken affärsmodell som kommer visa sig vara den mest framgångsrika över tid. Om detta hoppas jag få höra mer - och kunna blogga om under konferensen.

Borgmästare Gavin Newsom på krigsstigen… (Foto: Thomas Frostberg)

Hoppla!

Borgmästaren i San Francisco, Gavin Newsom, har verkligen bestämt sig för att ta strid med Washington och president Bush. Nyligen gick Newsom till hårt angrepp mot Bush för presidentens sätt att hantera frågan om homosexuellas rätt att gifta sig. (Bush anklagas för att ha lagt fram ett negativt förslag i frågan för kongressen enbart för att blidka religiösa grupper på högerkanten, trots att han visste att förslaget skulle röstas ner.)

“To do this today on the 25th anniversary and commemoration of the HIV-AIDS epidemic is beyond the pale of decency” kommenterade San Franciscos borgmästare, som varit på kant med Bush i frågan sedan en rättslig dispyt inleddes 2004.

Nu hotar Newsom telefonbolaget AT&T med åtgärder från stadens sida, om det visar sig vara korrekt att bolaget illegalt samarbetat med NSA (the National Security Agency) kring spioneri på de egna medborgarna.

I AP-intervjun AP NewsBreak: SF reviews contracts with AT&T over domestic spying säger Newsom:
“If you’re going do business with us, and San Francisco always has, we say, please help represent the values of the people that are actually purchasing those goods and services, meaning the taxpayers of this city.”

Till saken hör att San Francisco och Bay Area är anti-Bush-land. Så Newsom är inte ensam, Berkeley har satt upp frågan om riksrätt mot Bush på valsedeln i samband med höstens val… Bush impeach resolution on ballot - Overwhelming support as council OKs measure

Larry Page och Sergey Brin. (Foto: Thomas Frostberg)

Google och dess grundare Sergey Brin och Larry Page framstår allt mindre som de hyggliga killar de varit i tidigare gulle-gull-reportage i diverse magasinportträtt och tidningsartiklar.

Först var det censur-historien i Kina, som krockade fett med Googles motto “Don’t be evil”. Och så nu bråket med flygplansdesignern Leslie Jenning som fått i uppdrag av Googles grundare att designa ett “party plane” åt dem genom att bygga om en Boeing 767-200 (som normalt tar 180 passagerare och inte är ett typiskt privatplan). Bland önskemålen ska ha funnits en hammock och en California king size-säng.

Det skar sig till slut med designern och nu har Brin och Page begärt hos domaren i Santa Clara County Superior Court att Jenning ska förbjudas att uttala sig för media om flygplanet eller uppdraget från Blue City Holdings, det särskilda bolag som bildats för det högtflygande ändamålet.

Wall Street Journal var först med att rapportera om bråket förra veckan i artikeln Lawsuits Fly Over Google Founders’ Big Private Plane. I dag följer San Francisco Chronicle upp med Luxury jet lands in court och San José Mercury News skriver om bråket kring rätten att yttra sig i Judge declines to rule on Google plane complaint.

Läs också tidigare inlägg här på bloggen om hur Google-grabbarna redan i dag partajar loss på privata jetplan tillsammans med den politiska eliten.

Min editor Al har skadat knät i en basketmatch och är borta på obestämd tid. Därmed sitter jag i isoleringscellen (min kub) i väntan på att någon ska komma på vad jag ska göra nu och vem som ska ta över editorrollen för mig så länge.

Men jag har hittat ett nytt tidsfördriv. Business-redaktionen startade för ett par månader sedan en Tech Blog - hundra år efter alla andra. Det var en minst sagt stapplande start som också brottades med interna policy-frågor som “Vad kan vi skriva på bloggen?” och “Måste det vara fakta-kollat på samma sätt som en artikel i tidningen?”.

Efter det har bloggen börjat hitta sin form och nu levereras en hel del nyheter den vägen, nyheter som tidigare ansetts för små för att bevärdigas uppmärksamhet i the Chronicle. Så den har blivit riktigt intressant!

Dessutom har den blivit ett snabbt verktyg för nyheter som Bill Gates avgång eller att Larry Ellison drar tillbaka sin 115-miljonerdollardonation till Harvard. Reportrar som aldrig tidigare jobbat för webben river nu av knäck på sekunder i hård konkurrens med nyhetsbyråerna och några gånger har SF Chronicle därmed varit först med att spräcka nyheter på webben, ett arbetssätt de inte kunde stava till i början av min vistelse här.

Bloggen har kort sagt blivit vägen till både snabbare nyheter och nyheter om mindre bolag i Silicon Valley, där man sedan kan hämta in de obligatoriska analytikerkommentarerna till pappersversionen. Dessutom tillåts en betydligt friare form för att skriva blogginlägg.

Spana in mina blogg-items så här långt med rubriker som “Sorry, Apple, Nokia is taking over” , “Good old times are finally back!“, “Wanna talk higher energy taxes, buddy?” och “Google or Goolag?”

Jag har också sammanställt en komplett lista över alla mina artiklar för Chronicle.

LONG BEACH AIRPORT. Ett gäng typiska “bad guys” har barrikaderat byggnad 45 på flygplatsen och håller på och mixtra med något som ser ut som ett mindre kem-lab. Long Beach Police Department sätter in SWAT-teamet, en elitstyrka med krypskyttar och andra tuffingar, något som varje större stad i USA håller sig med. Long Beach har sitt eget SWAT-team, trots att de ligger granne med Los Angeles.

Befinner mig på den största antiterrorövning som Department of Homeland Security hållit på Västkusten sedan 11 september-dåden. Armén är här, liksom FBI och en rad andra coola typer.

Teknikbolaget PacketHop i Redwood City har bjudit in mig till uppvisningen av sin nya lösning för att skapa kommunikationsnätverk på olycksplatser och vid katastrofer. Skrev en artikel om bolaget i San Francisco Chronicle inför övningen. Jag är insmugglad, eftersom ingen vet om den nationella säkerheten tillåter att man släpper in utländska medborgare (fast en av utvecklarna på PacketHop låter misstänkt rysk i sin brytning). Desto roligare då att jag fått ett frilansuppdrag från Homeland Defense Journal att bevaka övningen för deras räkning, då Chronicle inte ville betala resan hit. Dessutom räckte det med att sträcka fram ett visitkort från San Francisco Chronicle för att släppas in, ingen ID-kontroll eller så. Ett säkerhetstänkande i nivå med en orienteringstävling!

Scenariot är att en grupp terrorister bygger ett “weapon for mass destruction”. SWAT-teamet lyckas övermanna dem, men en terrorist kommer undan och får tag i en tankbil som han kör rakt in i ett passagerarplan från JetBlue. Över 150 passagerare och besättning måste evakueras. “Blodiga” människor med avslitna armar faller ihop på plattan nedanför det rykande planet. Polisen har ställt upp en stor kommandobil, men brandkåren slår dem (i storlek) när de rullar in med två helt nya jättebrandbilar. De liknar inget som jag tidigare sett.

Det här är kort sagt grabbarnas kamp där den med störst bil vinner tävlingen. Intressant, eftersom man ska öva för att förbättra samarbetet i ett skapt läge. Och PacketHops lösning bygger på att knyta ihop kommunikationen mellan polis och brandkår, bland annat.

Vi får väl se hur det går med den saken i verkligheten…

En underhållande detalj med att vara ny i ett land är att jag inte har något “track record” här. Det kan slå åt två håll…

Till exempel är det ett helsike att göra ekonomiska transaktioner, eftersom jag saknar en kredithistoria. Det går sällan att använda svenska kreditkort på nätet, inte ens om jag kör med mitt American Express. Det krävs helt enkelt ett amerikanskt American Express - men det kan jag inte få, eftersom jag inte har någon kredithistoria här. Och de kan inte kontakta svenska American Express för att ta del av min betalningshistorik där - för det är ett separat bolag! (Rekordet slogs när T-Mobile i dag nekade mig att fylla på mitt kontantkort till mobiltelefonen via telefon, trots att jag använde mitt betalkort från Bank of America, där pengarna dras direkt från kontot. De har dock dragit pengarna, men inte fyllt på mitt saldo!)

Det positiva med att sakna historia här - för sådant finns också - är att det sätter myror i huvudet på alla PR-konsulter som ska ge sina klienter bakgrundsinformation om journalister inför intervjuerna. (Se tidigare bloggpost om hur detta arbete bedrivs systematiskt.)

Till exempel avslöjade June Parina från Spark PR vid gårdagens intervju med Crosslink Capital att hon hittat min San Francisco-blogg, men till sin egen frustration kunde hon inte förstå vad som stod här! Då har hon ändå besökt Malmö ett par gånger…

Dessutom är flera av deras klienter redan tidigare omnämnda på bloggen, så det är väl bara en tidsfråga innan de hyr en översättare för att hålla kolla på mig. Om inte annat så för att förstå vad som står i den här bloggposten.

…vill han inte bli kallad, Craig Newmark. Men det är så de flesta ser honom, det vill säga de flesta av de journalister som ser sina trygga jobb på papperstidningarna hotade. Craig är mannen bakom craigslist.com, en internetbaserad annonsplats för den som vill hyra ut sin bostad, söka jobb eller byta partner. Och allt är gratis, utom lägenhets- och platsannonser från företag. Det har fullständigt förstört annonsmarknaden för tidningar som San Francisco Chronicle.

Kanske var det därför man bjöd in Craig Newmark till en intern hearing i tidningens hörsal. Jag vet inte vad de journalister och annonssäljare som samlades där förväntade sig att få höra för visdomsord, men framför dem satt den hyllade upprorsmannen - och visade sig vara en lågmäld tekniknörd som älskar kvalitetsjournalistik och läser the Chronicle…. på papper!

Den amerikanska tidningsmarknaden är långt mer krisdrabbad av den svenska. Men förutom ekonomiska problem tycks man ha drabbats av en kollektiv självförtroendekris som leder till ett underdånigt beteende mot många av de nya initiativen på nätet. Istället för att ta fajten kliar journalisterna sig i huvudet och undrar hur det ska gå - trots att de flesta av dessa nätsatsningar inte skulle finnas om det inte existerade tidningar som producerade nyheterna från början.

Problemet är snarare en fråga om att hitta nya distributionsvägar och alternativa sätt att ta betalt för det tidningarna redan producerar. Där finns all anledning att ha dåligt självförtroende, men det löser inget att fråga nätsajterna om råd om innehållet - för de vet sällan något om den saken. Sedan är det en annan sak att amerikanska tidningar genomgående har en bedrövlig layout. Man måste verkligen älska tidningsläsning för att orka ta till sig innehållet.

Därför var den största lärdomen av föredraget antagligen att Craig på sitt visitkort har titeln “Customer service and Founder”. Om fler på tidningarna ägnade sig åt att förstå hur deras läsare vill ta del av innehållet, skulle saker och ting se ganska annorlunda ut.

Efter stormötet lunchade jag med Craig, som berättade att han läst åtminstone fem böcker av Henning Mankell och tycker det verkar vara en mörk plats som jag kommer från i Sverige. Och så borde Wallander skaffa sig ett liv, allt enligt denna lågmälde IT-guru i USA.

Det är något särskilt med bloggvärlden!

Man kan skriva tunga grejer i tidningen, men det är de små och udda grejerna som får genomslag.

Historien om Skypes hemliga gömställe i London, först publicerad här på San Francisco-bloggen och sedan även på SF Chronicles Tech-blogg har vandrat vidare - och historien finns nu även att läsa på CNN Money där de berättar om the Chronicle’s reporter Thomas Frostberg…!

De har en udda vana här i San Francisco, de firar faktiskt sina jordbävningar! I dag är det exakt 100 år sedan Den Stora Jordbävningen förstörde stora delen av staden kl 05:13 på morgonen.

Tidningar och TV har ägnat oändligt utrymme åt saken den senaste månaden och klockan 04:30 i morse började minneshögtiden vid Lotta’s Fountain med kransnedläggning under ledning av borgmästare Gavin Newsom. Hela Market Street var avspärrat i flera kvarter och det var näst intill omöjligt att se något alls av arrangemanget.

Coolast var de elva överlevare som deltog i ceremonin och alla alltså är över 100 år i dag. Ja, utom Norma Norwood som bara är 99 år - men hon berättade att hon blev till i ett tältläger i stan efter jordbävningen och räknas därför in i gruppen av överlevare.

San Francisco Chronicle återtryckte omslaget av tidningen från den 19 april 1906, dagen efter jordbävningen. Det är en utgåva som väldigt få faktiskt har sett i verkligheten - på grund av jordbävningen med efterföljande storbränder fick den högst begränsad spridning.

Lite mer udda var eftermiddagens firande på redaktionen med Earthquake Cake - jordbävningstårta! Än mer udda, men helt enligt reglerna här, är att man grabbar åt sig en bit och sedan rusar tillbaka till sin jobb-kub och äter i fred. Upplevde nyligen samma sak när en av reportarna på business-redaktionen tackades av. Efter ett kort avtackningstal av chefen Ken Howe tog alla sin tårtbit och rusade i väg. Inget minglande med kollegorna i onödan här inte!

En nyhet jag började jaga på redan för en månad sedan gav i dag utdelning i tidningen.

Artikeln Instant wireless networks for emergencies / Redwood City firm’s software to be used at terror-attack drill handlar om hur startupföretaget PacketHop, som knoppats av från forskningsinstitutet SRI i Menlo Park, nu får sin programvara testad av Department of Homeland Security under en stor antiterror-övning nere i Long Beach, söder om Los Angeles på lördag. Storyn passade utmärkt i dagens tidning med tanke på hundraårsdagen av den stora jordbävningen. PacketHop har nämligen utvecklat en lösning som gör det möjligt för polis, brandkårer, försvaret och andra räddningsenheter att forsätta kommunicera trådlöst med varandra efter stora olyckor och katastrofer där kommunikationsnätverken i vanliga fall slås ut.

Jag åker till Long Beach i helgen för att se hur det går till i verkligheten. The Chronicle var inte intresserad av att betala för resan, så det blir att slanta upp själv. Men hur ofta får en svensk journalist möjlighet att följa en stor amerikansk säkerhetsövning från insidan? Förutom Homeland Security deltager bland annat FBI och U.S army.

Rapport utlovas här på bloggen och kanske går det att sälja något frilansknäck från övningen efteråt?