Frostberg i San Francisco

Näringsminister Maud Olofsson har i veckan gjort ett nummer av att regeringen nu sänker arbetsgivaravgiften för den som anställer personer under 26 år.

Samtidigt växer företagens kritik mot att den borgerliga regeringen gör för lite för att underlätta företagens vardag. Det har uppstått en svekdebatt. Regeringen skakar på huvudet och säger att de inte förstår företagledarnas kritik - eller att företagarna rent av inte har förstått regeringens politik.

Men samtidigt som regeringen sänker arbetsgivaravgiften för en viss grupp personer på arbetsmarknaden har de höjt den med fem procentenheter för alla företagare. Åtgärden slår främst mot den omhuldade gruppen av småföretagare.

Tidigare har nämligen företagen kunnat dra av fem procentenheter av arbetsgivaravgifterna. Avdraget har varit begränsat till några tusenlappar i månaden, så det har främst gynnat de små företagen. (Även storföretag har fått göra avdrag, men vad spelar 40.000 kronor om året för roll på t ex Ericsson?)

Sedan årsskiftet är avdraget borta och arbetsgivaravgiften har alltså höjts med fem procentenheter för alla småföretagare, det vill säga den grupp som tidigare kunnat dra nytta av avdraget till fullo.

Eftersom avdraget gällde alla anställda oavsett ålder får höjningen mycket bredare genomslag än den nya sänkningen. Och så undrar Maud Olofsson varför företagen är sura på regeringen…

Läs även Sydsvenskans kritiska huvudledare om de sänkta arbetsgivaravgifterna för personer under 26 år: I skuggan av Borg

(Intressant och andra bloggar om: Maud Olofsson, Anders Borg, regeringen, näringspolitik, företagande, arbetsgivaravgifter, politik)

Mest intressant med den här tillbakablicken på Mona Sahlins många skandaler genom åren är egentligen inte innehållet i videon (även om den ger ett visst perspektiv på regeringen Reinfeldts första år) utan avsändaren…

Tipset att kolla in Monas skandaler på YouTube kom nämligen här på lördagskvällen från en mycket nära medarbetare till en av ministrarna i den borgerliga regeringen.

Håller Reinfeldt och hans gäng på att ladda om PR-kanonerna? Räkna med backfire!

(Intressant och andra bloggar om: Mona Sahlin, Reinfeldt, regeringen, politik, skandaler, YouTube, p-böter, TV-licens)

Ulrica Schenström hamnar på plats 17 i nyhetsmagasinet Fokus ranking av Sveriges 100 mest inflytelserika makthavare, publicerad i denna veckas nummer som kommer ut under fredagen - lanserad på nätet redan ikväll.

Men det svänger snabbt i politiken. Tidningen kan knappt ha hunnit till tryckeriet innan Schenströms makt var obetydlig. Placeringen behåller hon dock, men artikeln på webben är redan redigerad med senaste nytt om “pansartaxen” (Anders Borgs smeknamn på vännen Ulrica).

Andra kuriosa som är värda att notera är att Malmös (s)tarke man Ilmar Reepalu kommer på 13:e plats, långt före den gamle m-fienden från Malmöpolitiken, Tobias Billström, som numera är migrationsminister och i högsta grad kan påverka förutsättningarna för Malmös framtid, men ändå kommer först på plats 54.

Mest intressant med Fokus lista är dock de olika webbfunktionerna som tillåter vem som helst att lägga till information om de listade personerna, lägga till nya personer samt att genom Twingly få sina blogginlägg (som detta) länkade till respektive omnämnd persons sida.

Fokus bollplank i arbetet med wiki-funktionerna till Makthavare.se har varit Malmöbyrån Good Old och dess internetstrateg Björn Jeffery.

(Intressant och andra bloggar om: Fokus, politik, media, Ulrica Schenström, Anders Borg, Ilmar Reepalu, Tobias Billström)

I debattinlägget Därför åt jag inte moderatmiddag i går i söndagens Expressen försöker Rapports reporter Elisabet Höglund reda ut vad man som politisk journalist får eller inte får göra.

Hon slår in många öppna dörrar och hela artikeln andas pretto lång väg, när frågan ändå är rätt enkel:
Självklart ska politiska journalister röra sig bland de folkvalda, ju mer desto bättre. Problemet är snarare att allt för många reportrar är för fina i kanten för att göra det hårda fotarbete som krävs för att dra fram en egen nyhet.

Men att äta lunch eller middag med en politiker innebär faktiskt inte att man måste hångla upp dem, som Höglund tycks mena. Direkt korkad blir argumentationen då hon försöker förklara skillnaden mellan lunch och middag:

Om en journalist däremot äter middag med en politiker, sker detta utanför arbetstid, på journalistens fritid. Middagsätande är ofta betydligt mera intimt än lunchätande. Det dricks ofta vin och kanske också sprit och mörkret gör, att det är lättare att “gömma sig” undan blickar från allmänheten. En middag blir mer personlig, mer privat, kanske rentav intim. Finns alkohol med i bilden, så kan relationen mellan journalisten och politiken snabbt förändras till en alltmer privat historia. Gränser kan överträdas, som aldrig får överträdas.

Jag antar att man måste ha jobbat halva sitt liv i statstelevisionens tjänst för att tro att en middag per definition sker “utanför arbetstid”…

Som underhållande kontrast rekommenderas Niklas Svenssons svarsartikel Riktiga reportrar festar med makten.

(Intressant och andra bloggar om: Reinfeldt, Schenström, Elisabet Höglund, Rapport, Niklas Svensson, Politikerbloggen, TV4, politik, media, mediekritik)

“Det skapar spänningar i samhället och ökar klyftan som blir svår att överbrygga.”

Orden är Göran Perssons, hämtade ur en intervju i Dagens Industri den 28 november 2003. Ämnet är Skandiaskandalen, men uttalandet kunde lika gärna gällt en extraknäckande ex-statsminister.

(Intressant och andra bloggar om: Göran Persson, politik, Skandia, girighet)

Budgetfrukosten vid Lunds universitet är äntligen över och statssekreterare Peter Honeth från utbildningsdepartementet kan slutligen ta telefonen, som ringt typ tio gånger under budgetpresentationen.

Men platsen är kanske inte den bästa för att tala hemligheter, omgiven av journalister som han är, så Honeth drar sig undan…

(Intressant och andra bloggar om: Peter Honeth, utbildningsdepartementet, budgeten, regeringen, alliansen, politik)

Läser, apropå den makalösa mediala bevakningen av utnämningen av Ewa Björling till ny handelsminister, en krönika av Sydsvenskans Andreas Ekström.

I krönikan, som publicerades i Journalisten i oktober 2006, ironiserar Ekström över vilka banala ting som numera kan fälla en minister.

Den är skriven som ett framtidsscenario av en ministertillsättning (och avsättning) år 2025 - men Reinfeldts uppläsning av Björlings “brottskatalog” på presskonferensen i onsdags ligger inte långt från Ekströms ironiska framtidsvision. Det bör säga allt…

PS. Är det någon som vet vad en handelsminister gör?

(Intressant och Andra bloggar om: Andreas Ekström, Reinfeldt, Ewa Björling, politik, mediekritik)

EU-topp vill förbjuda terrorord skriver DN i kväll.

Vore det inte enklare om EU tog fram en egen sökmotor med endast godkända ord och förbjöd alla andra?

En genväg vore förstås att ta en liten del av EU:s budget, köpa upp Google och omvandla tjänsten till EU-sökmotorn Goolag.

(Intressant och andra bloggar om: EU, terrorism, politik, yttrandefrihet, Google)

Mats Odell luftar en intressant fråga kring modern opinionsbildning, de begränsade möjligheterna att bemöta ledar- och debattartiklar samt bloggen som ny kanal när andra vägar är stängda, även för yrkespolitiker.

Och han gör det förstås på en blogg, nämligen hos Politikerbloggen.

Själv hade jag tyckt det var mer spännande om DN Debatt hade släppt in ett sådant inlägg hos sig och samtidigt funderat över hur man i högre grad skulle kunna kombinera sidans exklusiva ställning med ett verkligt intressant debattforum. För rimligen är ändå inte Mats Odell den som drabbats hårdast av DN:s grindvakter.

Beta Alfa skriver också om Odells inlägg på Politikerbloggen, liksom Dagens Media där DN Debatts Mats Bergstrand försvarar sig. Det försvarsinlägget har dock inte uppmärksammats av Politikerbloggen.

Uppdaterad: Jag misstänkter att det är den här artikeln på DN Debatt som fick Odell att gå igång. Lite ironiskt är det då att Odell skriver själv på DN Debatt i dag om alliansregeringens stopp för förslaget på nya storregioner, bara två dagar efter att han på Politikerbloggen angripit DN Debatt.

Intressant och andra bloggar om: Odell, regeringen, DN Debatt, media, politik, kristdemokraterna, etik

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin var en av huvudtalarna på eftermiddagens Öresundsting och alla väntade på det avtal om avskaffade barriärer i Öresundsregionen, som vi på Rapidus kunde avslöja i måndags att det var på väg.

Men tydligen hade något hängt upp sig i slutet av förhandlingarna med den danske kollegan Claus Hjort Frederiksen. Mest sannolikt är att Littorin gått på en sedvanlig dansk förhandlingsfint. I stället blev resultatet en urvattnad gemensam deklaration om en arbetsgrupp som ska utreda förutsättningarna för att minska barriärerna. Bla, bla, bla…

Innehållet i deklarationen höll ju inte riktigt för att fylla det 20-minutersanförande som Littorin skulle hålla, så i stället började han föredra Alliansens valmanifest på arbetsmarknadsområdet.

— Han måste ha fått fel tal med sig till Köpenhamn, viskade jag till Rapidus Köpenhamnsredaktör Keld Broksø, som satt i stolen bredvid och ritade stora frågetecken i sitt block.

Skickade ett sms med samma innebörd till en skånsk riksdagsledamot som omedelbart svarade “Oj, oj!”.

— Det kan ju finnas några potentiella väljare här i salen, även om jag väl inte kommer omvända Ilmar, kommenterade Littorin sitt tilltag.

“Missuppfattning av ämnet” hade det hetat i skolan, om man hållit ett anförande som låg helt utanför det annonserade temat “Två länder - en arbetsmarknad”. För att inte tala om förolämpningen mot de nära 200 personer som kommit för att lyssna.

Pinsamt, Littorin!

Andra artiklar om Öresundstinget i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter.

(Intressant och andra bloggar om: Littorin, Öresund, politik, Alliansen)

Jag har aldrigt haft särskilt mycket till övers för Mikael Wiehe. Förrän nu…

Wiehe var den ende som under eftermiddagens Öresundsting stod för ett politiskt statement. Inför drottning Margrethe och kung Carl-Gustaf med familjer gick Wiehe till attack mot den danska invandringspolitiken, kallade den skamlig och satte epitetet “pølsefascism” på Danmarks hållning till medborgare som hittar kärleken bland fel nationaliteter och därmed tvingas flytta till Malmö som kärleksflyktingar.

Angreppet kom i slutet av ett anförande om Wiehes egen uppväxt som Öresundsmedborgare med en svensk mor och dansk far. Förutom kungafamiljerna fanns även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och hans danske kollega Claus Hjort Frederiksen på plats, liksom ett par hundra högdjur från Öresundsregionen.

Enligt DN:s Ole Rothenborg skruvade många i publiken generat på sig, men där jag satt en bit bak i salen drog många i stället på smilbanden. Äntligen någon som stod för en åsikt denna eftermiddag efter de båda ministrarnas innehållslösa tal!

Wiehe förutspådde också att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i nästa val och avslutade sitt framträdande med att sjunga Valet med bland annat följande textrader:

Idag tar rasisterna en
Imorgon så tar dom kanske två
Frankrike tar dom med storm
Vem vet när det är dej, dom ger sej på

Vakna upp! Fatta mod!
Börja se dej omkring
Bli inte en av dom
som bara står där sen
och säger att jag visste ingenting

En slutkommentar från Wiehe som tyvärr drunknade i publikens applåder var, enligt Sydsvenskan denna:

Jag vet att danska drottningen tycker som jag, sa Mikael Wiehe lugnt medan han packade ned sin gitarr.

Och Wiehe har sannolikt rätt i detta, med en drottning som tagit en utländsk make och vars två söner valt att gifta sig med kvinnor från andra sidan jordklotet.

Andra som skriver om Wiehes attack är Per Westberg, Johan Hellström, Svenska Dagbladet, Robsten, David learns to blog, Gustafsson i Säffle, Expressen, Aftonbladet, Thomas Nilsson (som också är inne på att de flesta närvarande nog uppskattade Wiehes inslag i programmet), Kulturbloggen.

(Intressant och andra bloggar om: Wiehe, Littorin, Hjort Frederiksen, Öresund, kungen, drottningen, politik, rasism, Danmark)

Vid 17-tiden i kväll äntrar näringsminister Maud Olofsson scenen på Rapidus “Efter jobbet”-möte i forskningsbyn Ideon i Lund. Intresset har varit rekordstort, omkring 150 personer från det skånska näringslivet samt några politiker har anmält sig. Bland annat dyker affärsmannen Bo Håkansson, Öresundsbrons VD Caroline Ullman-Hammer, Sigmagrundaren Dan Olofsson, Svenskt Näringslivs nya regionchef Eva Östling Ollén, börsnoterade PartnerTechs VD Mikael Jonson och riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (m) upp för att lyssna. Ett tag såg det också ut som om en ministerkollega skulle dyka upp för att tjuvlyssna, men privata angelägenheter lade hinder i vägen i sista stund.)

Intressant att notera: ingen från den nya borgerliga kommunledningen i Lund är anmäld. Den nya regimen är uppenbarligen lika ointresserad av näringslivsfrågor som den förra. Inte heller näringslivskontoret har anmält sig, däremot en representant från kultur- och fritidsnämnden.

Jag sitter som bäst och arbetar med slutfasen av researchen och försöker få struktur på mötets upplägg. Har pratat med ett antal personer i kretsen kring Maud Olofsson och börjar få en bra bild av varför just hon fick titeln vice statsminister av Fredrik Reinfeldt och hur stämningarna var internt i regeringen mitt under stormen kring TV-licenser och svarta barnflickor.

Rapidus möten innehåller inga monologer eller tal av gästen, utan är en liveintervju inför publik i 30-40 minuter. En skön form, en slags bättre variant på “Ordförande Persson”. Publiken får se huvudpersonen på ett sätt de aldrig gjort tidigare - till exempel sjöng Thomas Östros som nybliven näringsminster Elvisduett med Rapidus grundare Jan Wifstrand vid ett av våra frukostmöten.

Men den viktiga skillnaden mellan “Ordförande Persson” och eftermiddagens “Ordförande Olofsson” är att Maud kommer få motfrågor - och sändningen sker direkt, inte många år i efterhand. Frågan är bara - hur får man stopp på Mauds rappa svada? Till och med hennes egen familj ska ha gett Maud smeknamnet “Duracellkaninen”.

Ett minst lika viktigt moment som frågor om näringspolitik och centerpolitik är frågan om vem Maud Olofsson egentligen är. De jag talat med säger att mediebilden stämmer väldigt väl överens med verklighetens Maud. Vi får väl se hur långt jag kommer i jakten på den verkliga Maud. Har några ess i rockärmen.

Fortsättning följer…

(Intressant och andra bloggar om: Maud Olofsson, regeringen, politik, Alliansen, Ideon, Rapidus)

När jag nyligen landade i Sverige efter en dryg månad på resande fot och försökte komma ikapp nyhetsflödet, kunde jag snabbt konstatera att två händelser konkurrerat ut alla andra i fråga om politisk tyngd:

1) Några så kallade medieproffs hade kommit på att Carl Bildt bloggar. Och de tyckte inte om det.

2) Magnus Uggla hade sjungit något om “en skum polack” i schlager-SM och det vållade rabalder.

Härligt perspektiv på tyngden i den svenska politiska debatten. Möjligen missade jag också en eller annan löpsedel om Lasse Brandebys äventyr på dansgolvet.

Försöker trösta mig med att jag i stället haft möjlighet att under en vecka på plats i Kanada diskutera hur ett land driver en innovationsstrategi för att ta upp kampen med snabbfotade Indien och Kina. Eller hur journalister bättre ska bevaka sådana innovationsprocesser, belyst under en workshop med årets innovationsjournalister på Stanford University. Eller något så enkelt som att lyssna på trendspaningar om utvecklingen inom digitala medier på en konferens i London, arrangerad av Financial Times.

Jag hoppas hinna komma tillbaka med några av alla intryck från dessa nedslag, men tills vidare gäller det väl att följa de senaste turerna i dokusåpan Persson.

(Intressant och andra bloggar om: Carl Bildt, Magnus Uggla, Stanford, journalistik, media, politik)

Kan statssekreterare Lars Danielsson ha passerat låsta dörrar i Rosenbad utan passerkort på annandagen, mitt under tsunaminkatastrofen?

Ja, om jag ska döma av säkerheten på socialdepartementet är det inte på något sätt otänkbart. Jag satt i deras entré i ca 15 minuter i dag och väntade på ett möte med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m), även Nordenminister och därmed ansvarig för Öresundsfrågorna och i den rollen Rapidusrelevant.

Under tiden passerade flera personer in genom dörrarna utan att dra kort. De bara vinkade till vakten, däribland socialminister Göran Hägglund (kd). Men också för en utomstående betraktare helt okända personer kunde passera in med samma enkelhet. Så varför inte statsministerns närmaste man på Rosenbad?

OK, nu finns det väl fler skäl till att ana oråd i fallet Lars Danielsson, som olika utredningar visat. Men det är ändå intressant att konstatera att med rätt kroppsbyggnad och en hyggligt välgjord Hägglund-mask skulle man kunna glida in på socialdepartementet utan problem. (Kanske ett stunttrick för Leif “Paggan” Pagrotsky att ägna sig åt i sin nya oppositionsroll? Skulle ge garanterad publicitet.)

(Intressant och andra bloggar om: Lars Danielsson, tsunamin, regeringen, skandaler, säkerhet, Göran Hägglund, Cristina Husmark Pehrsson)

Alla som ville se Margot Wallström som ny s-partiledare - såg ni fiaskot i intervjun i Aktuellts 21-sändning alldeles nyss?

När Wallström för första gången på länge kommentarer något hett politiskt ämne går hon helt vilse efter världens mest förutsägbara fråga. Jag tänker på den högst relevanta invändningen mot EU-kommissionens planerade gränsvärden för bilars koldioxidutsläpp, när kommissionens ordförande José Manuel Barroso själv kör runt i en häftig stadjeep.

Wallström snurrade in sig i ett resonemang om att det var ett individuellt ansvar, men att man inte kan ställa individuella krav. Eller något sådant… tror jag.

Det gick faktiskt inte att begripa logiken, men så mycket förstod jag som att hon fegade ur att ifrågasätta EU-översteprästens privata nedsmutsning.

Pinsamt och fullständigt ryggradslöst, Margot!

(Intressant och andra bloggar om: Margot Wallström, EU-kommissionen, politik, koldioxidutsläpp, bilindustrin, miljö, José Manuel Barroso, hyckleri)